På frigångens tid

då var himmelen vid

då var stjärnorna nära att se

Det var glädje och skratt,

både dagtid och natt –

det var ingenting särskilt me’ de’.

Det var enkelt att gå till butiken

nu blir man redan chockad av liken.

Man varken frös eller svalt,

det var öppet överallt,

man såg ingenting särskilt me’ de’.

 

Nu är tillvaron hård,

tyst på gata och gård.

Stängd är krog, liksom pilsnerkafé,

Man får sitta på håll,

svårt att hålla nån koll,

på vad folk riktigt håller på me’.

Nej, på frigångens tid fick man andas

och baciller med virus fick blandas.

Var man dum i sin trut

fick man ändå gå ut.

De va ingenting särskilt me’ de’.

 

Det blev lustigt i vår –

så mycket man inte får.

Distanseringen gjorde entré.

Och så blev det så här,

både fjärran och när –

kan ni se något särskilt i de?

Folk begagnar sin mask och är snälla

fastän inte helt  traditionella.

Nu är tillvaron matt,

som en ruta, så platt.

Jag ser ingenting särskilt i den.

 

Ja man lever och tär

på den kropp som man bär.

Men så ligger man där ett-tu-tre.

Och så fraktas man bort

i väl tejpad transport.

Det är ingenting särskilt me’ de’.

Jo men fåglarna högljutt de drillar

för coronan de helt säkert gillar.

Och om prästen är klen

blir begravningen sen.

Det är ingenting särskilt me’ de’. 

 

 

Add a comment

  • Kreativ pensionär – med en fungerande firma, Inter Folia Press, vilket betyder att jag också gör enstaka foto- och skrivjobb, till exempel översättningar till svenska. Bosatt i Åbo. Ring, skriv eller 
  • Senast ombudsman för Åbo Journalistförening (Turun Journalistiyhdistys) 2016-2018, på deltid.
  • Frilansjournalist sedan 2003.
  • Fast anställd i olika egenskaper på HBL (Hufvudstadsbladet) från 1981 till 2003. Från 1981 utrikesredaktör, från hösten 1989 Åbokorrespondent. 
  • Journalistexamen från SSKH 1981
  • Fotostudier vid Muurla fotoskola 1997-2002. 
  • Född (1952) och uppvuxen i Satakunta, studier och jobb i Åbo och Helsingfors. 

 

Kontaktuppgifter:

luther(at)infopr.fi

+358 40 7403151

Böleåkergatan 26

20300 Åbo, Finland

 


 

Add a comment

Min farfar Erich Luther bodde i Novorossijsk i tretton år från 1907 till 1920, från och med 1908 tillsammans med sin nyblivna hustru Mary, född Lieven, min farmor.  Erich Luther var chefsingenjör på Rysslands största cementfabrik, Gesellschaft zur Zementfabrikation am Schwarzen Meer (bolaget för cementtillverkning vid Svarta Havet). Mary skötte familjens hushåll och barn. Från 1909 till 1916 föddes först två döttrar och sedan tre söner. Min far Fred, född i slutet av 1915, var nästyngst. 

1917 började revolutionerna i Ryssland långt uppe i Petersburg. Den andra revolutionen, genomförd av bolsjevikerna (kommunisterna), resulterade i ett flera år långt inbördeskrig. Först i slutet av 1919 började de närma sig sydgränsen och Novorossijsk. Där trängdes resterna av den ryska så kallade frivilligarmén ihop med flyende civila, både ryssar och utlänningar som jobbade i industrierna eller med handel.

Dessutom fanns där en brittisk militär styrka som Winston Churchill, då försvarsminister, hoppats att skulle kunna hjälpa de vita generalerna att stoppa kommunismen. Allt trängdes av de röda styrkorna ner mot hamnen i Novorossijsk, där till slut rent kaos rådde.

I början av 1920 grubblade Erich och Mary dag för dag allt mera på om de skulle fly. Erich kunde räkna med att få ta sin familj till Finland vars medborgare han var. Men vägen var lång och farlig och till och med för en ledande funktionär i ett storbolag oöverkomligt dyr, fast familjen också sålde bort det mesta av sitt bohag.

I den här bloggen berättar jag  med ledning av Marys, Erichs och Erichs syster Käthes anteckningar hur det gick. Mycket som hände 1920 händer också nu hundra år senare, visar det sig. Spoiler: slutet är trots allt gott för huvudpersonerna.

Läs bloggen och historien !

out of russia

Add a comment