Värnpliktsvägraren

bakom linjerna

Min farfar Erich Luther var född i Finland 1881, växte upp och gick i skola i Lojo och Nya Svenska Läroverket i Helsingfors, inledde ingenjörsstudier i Helsingfors 1901 och fullföljde dem i Zürich 1907 efter att ha flytt undan det ryska värnpliktsuppbådet i Finland 1903.

Trots att han flytt undan den ryska armén fick han sitt första jobb i Ryssland. Någon efterlysning av fanflyktingen från ryska myndigheter i Finland nådde aldrig rikets södra ända.

 



Att han fick jobb just på cementfabriken i Novorossijsk berodde på Erichs morbror Richard Lampe, som var en av direktörerna vid Gesellschaft zur Zementfabrikation am Schwarzen Meer, som företaget hette. Det hade grundats av tyska-baltiska affärsmän, bland dem antagligen också Lampe som kom från Reval (Tallinn) som också var Erichs föräldrars uppväxtstad.
Erich Luther kom att bo i Ryssland i tretton år, längre än tsarens armé bestod.
I Novorossijsk träffade han snart en vacker balttysk lärarinna Mary Lieven, som var där för att besöka sin farbror Hugo och dennes hustru Anna. Det blev parti och Erich och Mary gifte sig i augusti 1908 i Dorpat (Tartu) där Mary jobbat som lärarinna.
Mary trivdes bra i Novorossijsk där Erich hade ett bra jobb som teknisk chef. Familjen fick först två döttrar och sedan tre söner . Den nästsista sonen var min far Fred, född 1915.
Gränserna i förkrigseuropa var huvudsakligen öppna och den som hade råd kunde resa. Det gjorde Erich och framförallt hans släktingar. Hans mor och hans fyra systrar från Helsingfors gästade honom i tur och ordning och tillsammans, och några somrar var Mary med barnen i Finland.
Längst vistades Erichs syster Käthe (f 1885)i Novorossijsk, hon bodde hos familjen i två-tre år efter att det första barnet fötts 1909. Den unga mamman verkar ändå ha varit riktigt glad åt svägerskans sällskap och hjälp. Men 1912 åkte Käthe i alla fall till Köpenhamn för konststudier och arbete.
Hon återkom till Novorossijsk 1914 ungefär då första världskriget bröt ut. Hon stannade igen i den växande familjen och försörjde sig bland annat med lektioner för ryska soldater (antagligen i språk eller merkantila ämnen).
Käthe kom att bli den som noggrannast förde dagbok över de allt mera dramatiska dagarna i inbördeskrigets Ryssland.
Sommartid kunde Svartahavsklimatet vara härligt och fotoalbumen är fulla med soliga utfärdsbilder. På vintern kunde det vara verkligt kallt och snörikt .
Familjen flyttar till nytt hus år 1912 (av bilderna att döma). Antagligen bor Marys farbror och fabrikens direktör Hugo Lieven med sin hustru Anjuta och sina barn kvar i det hus Luthers flyttat ut från, det s k direktörshuset.
1915 blir det förbjudet att tala fiendens språk tyska på gatan och i butiker. Käthe och Mary studerar franska, skriver Mary.  Men påbudet tycks inte ha mycket folklig förankring och på fabriken jobbar man vidare i sämja med sina tyska direktörer.
Novorossijsk är en av ryska Svartahavsflottans hemmahamnar och världskriget anländer bland annat i form av tyska örlogsfartyg som ironiskt nog bombarderar den tyskägda cementfabriken och de tyskbyggda hamnkonstruktionerna.
Ingenjören Erich studerar intresserat spåren i hans betongkonstruktioner.
Men faran kommer från annat håll.