Klockan 02 på natten mot fredagen den 28 maj 1920 sätter sig S/S Umbria i rörelse på redden utanför Rovigno och sätter kurs mot Venedig. Infarten i lagunen är så kinkig att den måste göras i dagsljus. 

Fyra timmar senare stiger Käthe Luther upp för sista gången på detta fartyg. Hon är idel öga:

Venedig var fortfarande bara en svag silhuett vid horisonten. Sakta och småningom kom vi närmare. Man kunde känna igen Campanilen och Markuskyrkans kupoler. I fjärran bakom staden sträckte Alperna ut sig med sina vita snöklädda toppar.

Vi fick igen bogseras in i hamnen. Det gjordes först efter att karantänsflaggan hissades ännu en gång, och förhoppningsvis sista gången för oss på denna resa och läkarundersökningen gjorts.

Redan under infarten till hamnen fanns det väldigt mycket att se, speciellt för barnen. På en stor sportplats pågick en fest. Det gymnastiserades, löptes, hoppades, klättrades. Det strömmade festligt klädda människor till från alla håll.

Sedan kom vi förbi en stor park i förstaden och till sist stannade vi med Dogepalatset och Campanilen direkt framför oss.

Man har ju redan sett de här husen och monumenten hundratals gånger på bild och tycker att man känner dem utan och innan. Men vilken himmelsvid skillnad det är att se dem i verkligheten! Hur vackert är inte Dogepalatset. Av allt i Venedig gillar jag det mest.

Fartyget hade knappt kastat ankar innan små gondoler guppar runt om oss och väntar på att få ta passagerare i land.

Fortsättning ur Erichs berättelse:

Eftersom många gondoljärer samtidigt erbjöd sina tjänster, ville jag inte missa möjligheten till en gondolfärd. Vi färdades i gondol längs Canal Grande direkt till järnvägsstationen, där jag köpte resebiljetter till Innsbruck och lämnade in vårt bagage. Eftersom vi inte ville resa på natten utan ville vila oss och vistas i Venedig, följde vi en tjänstvillig italienska som erbjöd oss ett förstklassigt hotellrum till ett billigt pris.

Priset visade sig inte vara oöverkomligt speciellt eftersom det också ingick de obligatoriska Insetti parassiti.

Jag kan inte bedöma sängarnas beskaffenhet, eftersom vi vuxna använde stolarna. Barnen sov på bordet som befann sig på respektabelt avstånd från väggen. Vi ville inte att de skulle störas av nattinsekterna.

Vi försökte utnyttja dagen i Venedig så bra som möjligt, delvis därför att vi måste besöka schweiziska och spanska beskickningen för att få deras visumstämpel i våra pass. Vi fick veta att det inte behövs något österrikiskt visum. (Vårt gemensamma pass var ett dokument som jag själv skrivit, och som undertecknats och stämplats av kapten Hillman som var befullmäktigad av den nya finska staten.).

Denna visumaffär tog mycket av vår tid i anspråk. Vi ansträngde oss dock att se så mycket som möjligt av sevärdheterna i denna unika stad, d.v.s Käthe, fru Mühlenthal och jag. 

Tyvärr kunde inte Mary komma med, eftersom hon åter hade ett feberskov och kände sig rätt så eländig och svag. Hon stannade med barnen och Tantong på vårt lyxhotell för att vila sig, och samla krafter för vår fortsatta resa.

Vi andra tre var inte heller i bästa form. Vi försökte dock, trots rätt svag koncentrationsförmåga, att bese de mest fantastiska platser och byggnader; Markusplatsen med den återuppbyggda Campanile, Markuskyrkan utifrån och inifrån, Dogepalatset och Suckarnas bro. Vi var dock för trötta och svaga så snart fann vi det nödvändigt att återvända till hotellet. (översatt från tyskan av Birgitta Geust)

Men varken malaria eller trötthet bromsar konstnären Käthe som just gått miste om ett besök på Akropolis. Hon tänker inte vila i Venedig, speciellt som det ändå inte lyckas med alla småkryp på hotellet.

Jag har med ögonen slukat allt som fanns att se och njuta av och jag är glad för den här ena dagen i Venedig. Det var tal om att vi p g a bristen på rum i Venedig skulle åka direkt vidare till Padua, och Mary vill överhuvudtaget vidare så snabbt som möjligt. Men det hade jag inte kunnat smälta, att ha varit i Venedig och ingenting ha sett. Så jag har på den korta tiden här sett och avnjutit allt.

På kvällen tog fru Mühlenthal och jag ännu en liten promenad i månskenet. Dödströtta men nöjda begav vi oss till sängs, beslutna att stiga upp klockan tre på lördag morgon för att halv sex ta tåget mot Padua, Verona, Triest och Innsbruck. 

     

 

De viktigaste källorna

  • Reise-Tagebuch 1919–1920, K. Luther, opublicerad dagbok från 6/19.11.1919 till 29.5/11.6.1920 (juliansk/gregorianskt datum)
  • Unsere Reise. Mary och Erich Luthers redogörelse för familjens flykt från Novorossijsk 1920, delvis i översättning till svenska av Birgitta Geust. Opublicerad.
  • Käthes Lebens Schicksal. Opublicerad minnesskrift av systern Bärbi Luther.
  • Gone to Russia to fight. The RAF in South Russia 1918-1920. John T Smith 2013. Amberley Publishing.
  • From Dublin to South Russia & Return Journey. Anatomy of a Soldiers Journey. Blogg av Clare Scott på southrussiadiary.wordpress.com, läst 2020.
  • Chirchill's Secret war with Lenin. British and Commonwealth Military Intervention in the Russian Civil War, 1918-1920. Damien Wright 2017.
  • The British Intervention in South Russia 1918-1920. Doktorsavhandling vid Helsingfors universitet av Lauri Kopisto 2011.
  • Erich Luther 1881-1965. Värnpliktsstrejkaren som moderniserade en rysk cementfabrik vid Svarta havet. En balttysk-finlandssvensk familjekrönika. Av Carl-Fredrik Geust. Ingår i boken Framtidsbyggare. Finlandssvenska tekniker 6, utgiven i Vasa 2007 med stöd av Tekniska föreningen i Finland TFIF, red Johan Stén. 

 

 


kaethe

Käthe (Katharina) Luther förde den nog-grannaste dagboken över tiden i Ryssland och under flykten, hon skrev flera gånger i veckan. Hon var född 1885 som sjätte av åtta barn. Sex av syskonen nådde vuxen ålder. Hennes intresse var främst konst, och hon verkade på 1930-talet som teckningslärare i Ekenäs. Här porträtterad i Novorossijsk av brodern Erich.

mary for webb

Mary Luther var född Lieven   i Riga 1881. Hon verkade som lärare i Dorpat (Tartu) då hon träffade Erich Luther, och de gifte sig där 1908. Bilden är från Dorpat. Hon skrev en berättelse om flykten från Novorossijsk ungefär ett år efter ankomsten till Finland.

erich och webb

Erich Luther, född 1881 i Helsingfors och jobbade hela sitt liv som ingenjör, först i Ryssland och sedan i Finland. Han var också en kunnig amatörfotograf och har lämnat efter sig bland annat färgbilder från Novorossijsk. Han kompletterade på 1950-talet sin hustru Marys skildring av flykten från Novorossijsk. Här  ses  han  år  1953  med  barnbarnet Mathias L .