Käthe Luther, blivande teckningslärarinna, glädjer sig åt att få gå i land i Aten och se de klassiska antika templen, vilkas pelare hon tecknat av utan att någonsin se i verkliga livet. Hennes dagbok om 24.5.1920:
På morgonen då vi vaknade körde vi just in i Piraeus, en liten oansenlig stad. Vi drack kaffe redan halv sju för att kunna starta vår utfärd till Akropolis i god tid.
Det hette att man bara skulle vänta på den italienska läkarundersökningen och sedan kunde man gå i land. Vi väntade och väntade. Vår läkare kom tillbaka från land. Alla vill ut. Men då berättas det att det har förekommit kolera i land, och all landstigning är förbjuden.
Det var ett hårt slag. Vi resignerade redan, men såg sedan att det ena sällskapet efter det andra ändå gav sig av i roddbåtar och verkligen fick passera den olycksbådande porten ut på gatan. Vi frågade den ena och den andra men fick ingen god förklaring. Till slut hette det: den som har sitt visum från Konstantinopel kan gå i land. Det hade vi, men vi fick ändå inte passera. Till slut blev det för sent.
De lyckliga som gjort sin utflykt kom tillbaka, och vi fick bara försaka. Jag är övertygad om att det berodde på Erichs energilöshet och obeslutsamhet och inte, som han menade, var bara en fråga om pengar.
Fyrtio år senare då Erich skriver ner sina minnen av dagen är han ense med Käthe om att de var oense. ”Hon blev nog rätt arg på mig”, skriver han. Men trots att det kanske hade gått att ordna en utfärd med att smörja rätt tulltjänsteman, så var det inte det som höll honom tillbaka utan detta:
- Efter alla de svårigheter och otrevliga överraskningar vi hittills haft kunde jag inte ta på mitt samvete att riskera att man igen en gång skulle försätta oss i karantän.
Erich och Käthe (de förmodligen mest intresserade i sällskapet) får nöja sig med att betrakta Aten och Akropolis från fartygets övre däck så gott det går, med kikare och utan.
När vi åkte ut ur hamnen fick vi ändå en rätt vacker [minnes]bild av Akropolis högt uppe på klippan. Naturligtvis kunde man inte urskilja detaljerna men man fick en uppfattning om hur de olika templen är placerade.
Skriver Käthe och fortsätter:
Nu bredde det ut sig ett pärlband av underbart vackra syner. Attika är inte så ödsligt som de grekiska öar som vi hittills sett, utan rikt övervuxet av träd och buskar och ser mycket mera inbjudande ut.
Bergen var obeskrivligt vackra, fån mörkaste blålila till sprödaste ljusblått, och som avslutning vattnets obeskrivligt rika blåa. Eftersom det var härligt soligt och vindstilla kunde vi alla sitta på däck och fröjda oss åt de vackra bilderna.
Middagen intygs i stor hast för att inte förlora någon tid där. Sedan snabbt upp igen.
Aegina visade sig i fjärran, vi åkte förbi Salamis och snart borde där som en bergskedja tornar upp sig Korintkanalen visa sig. Vi spejar förgäves efter den. Först då vi är alldeles nära stranden ser vi en klyfta, och ett litet fartyg framför oss försvinner in i det.
Umbria stannar och väntar, tills en liten bogserbåt tar sig an oss. Sedan åkte vi mycket sakta in i kanalen.
Erichs fortsättning, som han också har illustrerat i sina hågkomster (se videon):
Kanalen är så smal att bara ett fartyg kan passera. När man står på däck ser man inte vattnet. På vardera stranden löper en väg längs hela kanalen, och där springer grekiska barn och tigger bröd, som matroserna frikostigt kastar till dem.
Då jag såg det gick jag till stewarden och bad honom att också ge våra barn lite av det uppenbara överflödet, för efter alla umbäranden är alla fortfarande svaga av hunger och får inte tillräckligt att äta. Han hade förståelse för det, och därefter fick vi större tilldelning.
Tvärs över kanalen går en järnvägsbro från den ena sidan till den andra. Det såg ut som om Umbrias master inte skulle rymmas under den. I andlös spänning såg passagerarna upp och då Umbria lyckades slinka under utan en skråma hördes en hörbar suck av lättnad. Kaptenen har säkert varje gång bron närmar sig lika roligt åt de naiva människorna.
Käthe:
Resan [genom kanalen] tog en timme, och synen då vi kom ut var vacker. Till vänster den gamla staden Korint och till höger vid vid foten av en väldig klippa den gamla staden Tebe. – Den här bilden tog jag med mig då jag vid dagens slut gick och lade mig. Jag var dödstrött. Malarian gjorde sig gällande.
För att ha varit en resa där tydligen ingen hade med sig en kamera så har familjen fått med sig mycket bilder. Till och med sådana som kan framkallas ännu efter etthundra år.
