År 1920 är passagerarfartygens tidtabeller tydligen inrättade med tanke på passagerarna och inte med tanke på att minimera tiden i hamn. Det italienska fartyget S/S Umbria som familjen Luther skall åka till Italien med avgår klockan 16 på lördag eftermiddag. Det finns gott om tid att under dagens lopp ta sina saker ombord, att inrätta sig i sin hytt, att klara av ännu de sista tullformaliteterna.

Erich Luther tar sig till och med tid att gå i land igen, uppsöka den grekiska konsuln för att försöka få visum för familjen att gå i land i Aten där fartyget skall stå i tio timmar och se på alla de antika skatterna som han läst om i ”Gamla tidens historia”.

Han får visumet och han hinner tillbaka innan fartyget avgår, annars skulle den här bloggen kanske ta slut nu (Mary har tröttnat på att skriva minnen och det är Erich och Käthe Luther som är källorna för fortsättningen). Också någon annan hinner med fartyget och stjäl showen då S/S Umbria lämnar Galatakajen i Konstantinopel.

En liten vit kattunge.

I samma ögonblick som landgången drogs upp i Konstantinopels hamn kom en en liten katt springande mot fartyget från ett av skjulen i närheten. Matroserna sänkte trappan igen och tog med glada rop upp katten som den viktigaste passageraren. Det är ju gammal sjömanstro att om ett djur frivilligt kommer ombord på ett fartyg som lämnar hamnen så bringar det lycka och gott väder för resan. (Erichs minne)

Lördagskvällen den 22 maj 1920 är faktiskt mycket vacker i Konstantinopel och på Marmarasjön. Käthe suger i sig de sista vyerna av alla moskéer och minareter, palats och parker. De ser inte alls så främmande ut som då vi såg dem första gången från S/S Braunfels, tycker hon.

Jag kände en stor tacksamhet för allt det vackra, glada, oförglömliga som denna stad bjudit oss. Man måste älska den fastän man som vi bara fått en alldeles kort glimt av den.

Vi åkte ut ur Gyllene hornet, förbi alla de stora och små krigsfartygen, handelsfartygen och passagerarångarna, förbi Leandertornet, men vände sedan om och fick ligga för ankar ännu en timme medan alla passa kontrollerades.

Sedan gick resan vidare och vi var fria, fria ur engelsmännens klor.

Fientligheten mot engelsmännen återkommer i såväl Marys, Erichs som Käthes berättelser. Den kan förefalla lite malplacerad då det ju var den engelska militären som stödde den vita sidan i det ryska inbördeskriget och som sedan också ordnade bl a familjen Luthers evakuering från Novorossijsk undan de röda (och försåg dem med corned-beef och galetter).

Men kriget som i flera år ställt engelsktalande folk emot tysktalande folk har satt djupa spår. Det kommer att dröja ännu flera decennier tills tyskarna inser att det ibland varit bäst att engelsmännen räddat tyskarna från sig själva (det uttalades från högsta ort av Tyska förbundsrepublikens president Frank-Walter Steinmeier först i maj 2020 på tal om nazitysklands nederlag 1945).

År 1920 var engelsmännen fortfarande en ockupationsmakt i många delar av världen, också i Turkiet. Och tyskarna hade inte ännu gjort bort sig som nazister.

Förutom havets frihet kan Luthers nu glädja sig åt att förhållandena ombord på det här fartyget Umbria faktiskt igen är ett steg uppåt i fråga om komfort, fastän klassen är ”tertia distinta”, ungefär klass III+.

Familjen har inte egna hytter utan sover i stora kajutor för män respektive kvinnor och barn. Men de hytterna är väl tilltagna, har goda tvättmöjligheter och de är inte alls fullsatta. Erich har bara en reskamrat på männens sida (med 10-12 bäddar) och Mary, Käthe och Tantong samt barnen har en italienska med sina två döttrar i samma kajuta.

Och det bästa – allt är rent och snyggt och fungerande.

Och det finns en liten vit katt ombord.

     

 

De viktigaste källorna

  • Reise-Tagebuch 1919–1920, K. Luther, opublicerad dagbok från 6/19.11.1919 till 29.5/11.6.1920 (juliansk/gregorianskt datum)
  • Unsere Reise. Mary och Erich Luthers redogörelse för familjens flykt från Novorossijsk 1920, delvis i översättning till svenska av Birgitta Geust. Opublicerad.
  • Käthes Lebens Schicksal. Opublicerad minnesskrift av systern Bärbi Luther.
  • Gone to Russia to fight. The RAF in South Russia 1918-1920. John T Smith 2013. Amberley Publishing.
  • From Dublin to South Russia & Return Journey. Anatomy of a Soldiers Journey. Blogg av Clare Scott på southrussiadiary.wordpress.com, läst 2020.
  • Chirchill's Secret war with Lenin. British and Commonwealth Military Intervention in the Russian Civil War, 1918-1920. Damien Wright 2017.
  • The British Intervention in South Russia 1918-1920. Doktorsavhandling vid Helsingfors universitet av Lauri Kopisto 2011.
  • Erich Luther 1881-1965. Värnpliktsstrejkaren som moderniserade en rysk cementfabrik vid Svarta havet. En balttysk-finlandssvensk familjekrönika. Av Carl-Fredrik Geust. Ingår i boken Framtidsbyggare. Finlandssvenska tekniker 6, utgiven i Vasa 2007 med stöd av Tekniska föreningen i Finland TFIF, red Johan Stén. 

 

 


kaethe

Käthe (Katharina) Luther förde den nog-grannaste dagboken över tiden i Ryssland och under flykten, hon skrev flera gånger i veckan. Hon var född 1885 som sjätte av åtta barn. Sex av syskonen nådde vuxen ålder. Hennes intresse var främst konst, och hon verkade på 1930-talet som teckningslärare i Ekenäs. Här porträtterad i Novorossijsk av brodern Erich.

mary for webb

Mary Luther var född Lieven   i Riga 1881. Hon verkade som lärare i Dorpat (Tartu) då hon träffade Erich Luther, och de gifte sig där 1908. Bilden är från Dorpat. Hon skrev en berättelse om flykten från Novorossijsk ungefär ett år efter ankomsten till Finland.

erich och webb

Erich Luther, född 1881 i Helsingfors och jobbade hela sitt liv som ingenjör, först i Ryssland och sedan i Finland. Han var också en kunnig amatörfotograf och har lämnat efter sig bland annat färgbilder från Novorossijsk. Han kompletterade på 1950-talet sin hustru Marys skildring av flykten från Novorossijsk. Här  ses  han  år  1953  med  barnbarnet Mathias L .