Det är torsdagen den 20 maj 1920 och Käthe Luther har återhämtat sig nog för att stiga upp. Hon vill ännu se lite av Konstantinopel. Det är bråttom nu, för broder Erich börjar ha alla papper samlade och stämplade för att familjen skall kunna resa vidare mot Europa, inklusive hälsointyg och intyg på att alla är ”senza insetti parasiti”. Han har också hittat ett fartyg som tar passagerare. 

Om två dagar åker vi med "Umbria" härifrån via Aten och Brindisi till Venedig. Biljetterna är utlösta och vårt stora bagage har expedierats.

Käthe måste ännu hinna göra åtminstone en sak: teckna. Hon tecknar vyn från hotellfönstret som ni ser här.

De vuxna som skriver dagböcker och hågkomster från de här dagarna i Konstantinopel skriver inte mycket om vad barnen sysslade med. Men en sak berättar de om barnen: De tyckte det var mycket spännande med böneutropen från minareterna.

Det var ju inte några högtalarröster utan såsom i över tusen år levande människor som ropade ut bönestunderna.

Perfekt för barnleken vem såg mullan?

Käthes dagbok 20 maj:

Det är kväll. Från vårt fönster där Erichs bädd står har man en vacker utsikt. Den närmaste minareten avtecknar sig så karaktäristiskt mot den röda kvällshimlen. En mulla kommer ut genom dörren till den lilla balkongen. Han gör sin runda, ropar åt alla håll, och försvinner sedan igen.

Då barnen hör hans entoniga sjungande rop störtar de alla ur sina sängar till fönsteet för att en gång få en glimt av mullan.