Käthe Luther ligger till sängs på Hotel Osmanli med feber medan brodern Erich jobbar på med att skaffa visum och biljetter, Mary och Tangong håller barnen sysselsatta. Men så smäller det. Käthe:
Jag hörde ett avlägset ljud. Så kom det närmare och jag urskiljde allt tydligare trumvirvlar. Det blir oroligt på gatan. Plötsligt rullar ett kanonskott mellan väggarna, sedan ett till, sedan ett till och ytterligare ett. Det blir oroligt också i huset. Dörrarna går oavlåtligt.
Jag kunde inte föreställa mig annat än att ett uppror hade brutit ut, och blev ganska upprörd vid tanken på vad som nu skulle ske med oss.
Men det var inte riktigt så illa. Erich gör rekognosceringar och kommer snart underfund med vad det är: ramadan.
Under ramadan [som Erich uppfattat som ramasan, och wikipedia fanns inte] får ingen troende muselman inta någon näring så länge det finns dagsljus så att man kan skilja en röd tråd från en vit.
Så snart det blir mörkt kommer livet och vimlet på gatorna och i restaurangerna i gång. Då är butikerna öppna till långt in på natten och de allra finaste läckerbitar lockar köparna att ta igen det välbehag de försakat på dagen.
Också vi köpte av härligheterna – sjaslik rahat-lokum, halva, kumiss, praktfulla stora salladshuvuden mm.
Käthe:
Erich var följande natt ute för att se sig omkring. Också vi tre haremsdamer fick var sitt litet turkiskt smycke som minne av vår pascha.