Ju mera jag lär känna Konstantinopel, desto mera tycker jag om staden, skriver Käthe Luther i sin dagbok när hon varit i Konstantinopel i fyra dagar. Förfallet är så måleriskt, blommorna och grönskan så prunkande (det är ju trots allt finaste vår). 

Mary blir förargad då hon tycker att turkarna prackar på henne varor och tjänster hon inte vill ha, Erich fattar snabbt att det har sina fördelar att växla sin valuta på gathörnet istället för på den statliga banken. Käthe är nyfiken på exotiken.

Torsdagen den 13 maj 1920 (Kristi himmelsfärdsdag, men det märks inte i Konstantinopel) går hon i moské – själva Hagia Sophia.

Genast vid ingången frågade man oss om vi är ryssar. Det sa vi alla ja till, och blev högst tjänstvilligt insläppta (ryssar får överallt här det bästa bemötandet). 

Svårt att säga vad som var det allra finaste. Bygget är överväldigande stort, man får svindel då man tittar upp. Alla måste ta av sig sina skor innan vi gick in på moskéns heltäckande matta. 

Jag kände igen de fint mejslade pelarhuvudena i marmor som vi en gång tecknade för Lindgren.  

Den stora brunnen utanför har ett underbart gitterverk. 

Vi gick vidare längs en allé där det växte tätt med kastanjer, tills vi kom framför sultanens port. Där fick naturligtvis ingen gå in. Vi stod andäktigt på avstånd och såg på den gamla vackra trädgården. 

Man har överallt intrycket att turkarna älskar allt gammalt och behandlar det med pietet, liksom de älskar och skonar allt som växer och är grönt. 

Den där sista meningen är ett eko av Käthes och hennes tre systrars inställning livet igenom. Hennes syster Martha blev trädgårdskonsulent och både hon och systern Bärbi var sedan början av 1900-talet aktiva antroposofer.