Söndagen den 9 maj 1920 blir en minnesvärd dag för familjen Luther från Novorossijsk. Såväl Erich, Mary som Käthe har lämnat efter sig var sin redogörelse för den dagen, som igen blev en vändpunkt under deras långa långa resa.

De turkiska myndigheterna hade ju på fredagen ställt fartygets passagerare inför ett val: antingen en karantän ombord i minst två veckor till, eller en desinfektion av folk och fä på desinfektionsstationen i Tuzla, på en udde öster om Konstantinopel.
Passagerarna misstänker att det egentligen är fråga om ett byråkratiskt krav, men det är ändå inte så svårt att välja desinfektionen. Och nu på söndagen skall den ske.
Det är antagligen Mary som igen har det jobbigast, bland annat för att hon fortfarande har malariafeber. Hennes berättelse:


På morgonen lastades passagerarna på en hjulångare som skulle föra oss till Tuzla. I en kajuta satt vi alla tio med flera andra passagerare. Bland annat återsåg jag här en madam Rabuschinski, en rik kvinna frn Moskva. Vi hade lagt märke till henne redan på Braunfels, där hon reste tllsammans med sin son, en sympatisk pojke på åtta år, och en trevlig belgisk-fransk dam.
Men nu saknades pojken. Hon hade förlorat honom i lunginflammation för några dagar sedan på Lemnos. All rikedom hade inte gjort det möjligt för den arma kvinnan att skydda sitt svårt sjuka barn för de kalla fuktiga tältnätterna i feberhärden Lemnos.
Och vi hade kvar alla våra, alla fem!


Färden tar ett par timmar och så stiger de i land på en riktigt idyllisk strand, och för Mary, barnsköterskan Tantong och de fem barnen är det faktiskt första gången på nästan två månader som de står på fast mark. Det var ju den 19 mars som familjen lämnade Novorossijsk med s/s Braunfels, och till skillnad från Käthe och Erich var de ju inte en gång i land på Lemnos.
Gruppen delas upp i män, kvinnor och barn och skickas in i badhuset. Männen noterar, efter att ha tvålat in sig, att det knappt kommer något vatten alls att duscha med.
Kläderna som skulle desinficeras läggs i stora nät, men det finns inte heller någon ånga för att fullfölja desinfektionen.
– Hela skeendet var egentligen bara ägnat att fördela bacillerna och de små ettriga djuren jämnt på alla deltagare i expeditionen, konstaterar Erich Luther senare. Torrt.


Huvudsaken var ju att man kunde ge oss ett intyg på vår renhet.


Mary å sin sida anade att duschen, om den finns, är kall och inte skulle bekomma de små barnen väl. Hon övertalar den turkiska läkaren att låta barnen vara oduschade.
Kanske för att hon var lite besvärlig så får hon sedan stå och vänta på att få sina kläder tillbaka från desinfektionen i över en timme, insvept i ett lakan.
När kläderna kommer tillbaka är de lika smutsiga och kalla som tidigare.
Men desinfektionen fyller sitt syfte. NU får passagerarna äntligen lämna fartyget s/s Rio Negro för gott.
Marys minne:


Den sista engelska måltiden: Galetter, ost, saft mjölk. Äntligen – barnen var alla mer eller mindre reströtta [vilken underdrift!]. Utskeppning till Konstantinopel, till den Brittiska Navy-centralen eller vad den nu hette, en stor rappad hall, med stora gallerier där den indiska vakten hela natten klirrande vandrade av och an.
Största delen av flyktingarna begav sig till den ryska ambassaden. Eftersom det var söndag kunde vi omöjligt överfalla det danska konsulatet. Erich försökte via Oliver få nattkvarter på ett härbärge i Stambul (Osmanli Hotel in Hadji – bey Sirkedje). Han hyrde ett rum där som han och Käthe tillsammans med flickorna genast flyttade in i.
De små var så trötta att vi med hjälp av vårt stora förråd av täcken bäddade för dem ovanpå stora bagagekollin. Den vakthavande officeraren, som för övrigt genast på barnens uppträdande förstod vilken andas barn vi var, gav motvilligt oss lov att stanna där till morgonen. Det ställdes till och med en järnsäng bredvid koffertarna, men det var den enda komfort som gavs.
Dörrar och fönster stängdes och där låg vi nu mitt i den mäktiga hög som flyktingarnas bagage bildade, i ett hörn med en avsevärd del av våra jordiska ägodelar, kompletterat med ett antal galetter, konservburkar och köttkistan från Braunfels. Bilden fulländades av nattkärlet som stod där emellan.

 

Bye bye, Rio Negro.
     

 

De viktigaste källorna

  • Reise-Tagebuch 1919–1920, K. Luther, opublicerad dagbok från 6/19.11.1919 till 29.5/11.6.1920 (juliansk/gregorianskt datum)
  • Unsere Reise. Mary och Erich Luthers redogörelse för familjens flykt från Novorossijsk 1920, delvis i översättning till svenska av Birgitta Geust. Opublicerad.
  • Käthes Lebens Schicksal. Opublicerad minnesskrift av systern Bärbi Luther.
  • Gone to Russia to fight. The RAF in South Russia 1918-1920. John T Smith 2013. Amberley Publishing.
  • From Dublin to South Russia & Return Journey. Anatomy of a Soldiers Journey. Blogg av Clare Scott på southrussiadiary.wordpress.com, läst 2020.
  • Chirchill's Secret war with Lenin. British and Commonwealth Military Intervention in the Russian Civil War, 1918-1920. Damien Wright 2017.
  • The British Intervention in South Russia 1918-1920. Doktorsavhandling vid Helsingfors universitet av Lauri Kopisto 2011.
  • Erich Luther 1881-1965. Värnpliktsstrejkaren som moderniserade en rysk cementfabrik vid Svarta havet. En balttysk-finlandssvensk familjekrönika. Av Carl-Fredrik Geust. Ingår i boken Framtidsbyggare. Finlandssvenska tekniker 6, utgiven i Vasa 2007 med stöd av Tekniska föreningen i Finland TFIF, red Johan Stén. 

 

 


kaethe

Käthe (Katharina) Luther förde den nog-grannaste dagboken över tiden i Ryssland och under flykten, hon skrev flera gånger i veckan. Hon var född 1885 som sjätte av åtta barn. Sex av syskonen nådde vuxen ålder. Hennes intresse var främst konst, och hon verkade på 1930-talet som teckningslärare i Ekenäs. Här porträtterad i Novorossijsk av brodern Erich.

mary for webb

Mary Luther var född Lieven   i Riga 1881. Hon verkade som lärare i Dorpat (Tartu) då hon träffade Erich Luther, och de gifte sig där 1908. Bilden är från Dorpat. Hon skrev en berättelse om flykten från Novorossijsk ungefär ett år efter ankomsten till Finland.

erich och webb

Erich Luther, född 1881 i Helsingfors och jobbade hela sitt liv som ingenjör, först i Ryssland och sedan i Finland. Han var också en kunnig amatörfotograf och har lämnat efter sig bland annat färgbilder från Novorossijsk. Han kompletterade på 1950-talet sin hustru Marys skildring av flykten från Novorossijsk. Här  ses  han  år  1953  med  barnbarnet Mathias L .