Onsdagen 28 april 1920. En ung pojke på fartyget har visat sig ha difteri. Sjukdomen är smittsam och på 1920-talet fanns varken difterivaccin eller antibiotika så risken att dö kunde vara 50-50. Inte underligt att det ger Käthe Luther igen en sömnlös natt:
Mary och jag har vardera haft ont i halsen i flera dagar och vi oroar oss desto mera för att ha blivit smittade. Nu då möjligheten att vi kommer härifrån har kommit lite närmare så vill vi inte alls tänka på att någon av oss skulle insjukna här.
Tanken pinade mig hela natten så att jag fick väldig hjärtklappning och andnöd och kände mig febrig. Jag beslöt att om jag verkligen skulle vara sjuk så skulle jag insistera på att syskonen [hon menar brodern Erich med familj] skulle fortsätta utan mig och lämna mig här hos fru Mühlenthal. Tusen gånger värre än att jag förgås skulle det vara att alla skulle fastna här.
Jag sov för övrigt på däck. Erich hade gjort mig en likadan klanderfri hängmattekoja som han själv haft redan länge. Man känner varken kyla, regn eller storm och har frisk luft.
Det var härligt en härligt lugn, doftrik och klar kväll. Månen lyste klart och fartygets strålkastare arbetade oförtrutet, en ganska lång stund lyste den direkt på mig. Däremellan såg måsarna ut som stora flygande gnistor då de hamnade i ljuskäglan.
En del av järnvägsarbetarna har rest iväg. De hörde till samma grupp som vi, men ville inte stanna för att vänta att Rio Negro åker. De beslöt sig för att så snabbt som möjligt lämna Lemnos bakom sig och nyttja tillfället att åka iväg med s/s Brünn.
