Måndagen den 26 april 1920. Käthe Luthers dagbok har kommit till sida 109 (i maskinskrivet utförande) men resans slut verkar fortfarande avlägset:

I dag var jag tillsammans med ungefär 100 andra passagerare i land för att se efter bagaget. Erich var för trött och tärd för att komma med.

I land började liksom alltid vid sådana allmänna företag eländet iggen: ingen organisation, inget samarbete, ingen ordning. Man blev å ena sidan inte tillåten att närma sig sakerna, å andra sidan ville ingen göra något för att ordna dem.

Till slut störtade sig alla mot taggtrådsstängslet och den som hjälpte till fick då på vinst och förlust också stanna kvar. Jag fick släpa ihop våra stora saker själv, ibland hjälpte mig en eller annan, då jag först också hade hjälpt någon annan.

Jag kunde åtminstone lugna mig med att konstatera att alla våra större kollin var oskadade.

Då jag där släpade och bar som värst såg jag kapten Cox stå på andra sidan taggtrådsstängslet. Han tilltalade mig och frågade varför Erich inte var med. Då jag förklarat bad han Erich komma till stranden om 3-4 dagar för att talas vid. Vem vet om vad, jag tror att det gäller något arbete. Antagligen inte om resan till Konstantinopel, för han har just i dag sagt till Dunin att det avgörs först om en vecka. Och Rio Negro skall avgå först om 2-3 veckor.

Kanske det är bra för oss, alltså för barnen, om de kan återhämta sig lite. Bara nu inte scharlakansfebern breder ut sig. /…/

Jag tittade också lite närmare på lägret. Det ser ut som ett riktigt zigenarläger. Överallt ligger det granna filtar och dynor ute och människor som solar sig på dem. Matransonerna delas ut utomhus, bagaget ligger också under fri himmel. Inne ryms för det mesta bara de sex obligatoriska sovplatserna.

Tälten i Rio Negro-lägret är lite längre ifrån varann än i de andra lägren och har dubbelt tyg, vilket både vid hetta och kyla gör en stor skillnad.

Trots det tänker jag med skräck på att också vi kan bli tvungna att leva ett lägerliv. Om man vill äta eller dricka något varmt måste man först med stor möda leta upp små bitar ved, annars bjuds det bara på kall mat, eftersom ingenting ännu har organiserats.

Omkring klockan tre steg vi igen ombord på pråmen som skulle ta oss tillbaka till Rio Negro. Medan vi satt där och väntade kom en annan pråm från Brünn och lade till vid bryggan. Och snart kände jag igen fru Mühlenthals välbekanta svartgrå mössa och henne själv. Hon såg mig också strax och kom för att tala några ord med oss så fort hon kommit i land.

Hon är olycklig över det sällskap hon har hamnat i men ändå inte så nedslagen som jag väntat mig. Pastorn däremot är alldeles slut. (*)

Efter att ha väntat ännu en timme bogserades vi ut av en ångbåt, men det dröjde inte länge så satt vi fast igen, vi hade kommit in på grunt vatten och kom inte lös. Först fastnade också vår bogserbåt, sedan kom en annan men den råkade i samma belägenhet till stor skadeglädje för alla oss ombord.

Slutligen kom en större hjulångare och befriade de två små. Manskapet från Rio Negro hämtade oss i roddbåtar.

Här ”hemma” kunde jag genast glädja mig åt nyheten att barnen mådde bra, också Tyra. Erich var fortfarande ganska eländig. Men han hade också en god nyhet, nämligen att [hans bror] Alexander skickat oss 300 pund till Konstantinopel. Kanske denna nyhet hjälper oss att komma vidare. Det skulle vara förskräckligt vi skulle vara tvungna att stanna här i två månader till liksom flyktingarna.

 

(*) Fru Mühlenthal var föreståndare för ett ungkarlshotell för cementfabrikens anställda i Novorossijsk. Pastorn hette Girgensohn och var kyrkoherde i den lutherska församlingen i staden.

     

 

De viktigaste källorna

  • Reise-Tagebuch 1919–1920, K. Luther, opublicerad dagbok från 6/19.11.1919 till 29.5/11.6.1920 (juliansk/gregorianskt datum)
  • Unsere Reise. Mary och Erich Luthers redogörelse för familjens flykt från Novorossijsk 1920, delvis i översättning till svenska av Birgitta Geust. Opublicerad.
  • Käthes Lebens Schicksal. Opublicerad minnesskrift av systern Bärbi Luther.
  • Gone to Russia to fight. The RAF in South Russia 1918-1920. John T Smith 2013. Amberley Publishing.
  • From Dublin to South Russia & Return Journey. Anatomy of a Soldiers Journey. Blogg av Clare Scott på southrussiadiary.wordpress.com, läst 2020.
  • Chirchill's Secret war with Lenin. British and Commonwealth Military Intervention in the Russian Civil War, 1918-1920. Damien Wright 2017.
  • The British Intervention in South Russia 1918-1920. Doktorsavhandling vid Helsingfors universitet av Lauri Kopisto 2011.
  • Erich Luther 1881-1965. Värnpliktsstrejkaren som moderniserade en rysk cementfabrik vid Svarta havet. En balttysk-finlandssvensk familjekrönika. Av Carl-Fredrik Geust. Ingår i boken Framtidsbyggare. Finlandssvenska tekniker 6, utgiven i Vasa 2007 med stöd av Tekniska föreningen i Finland TFIF, red Johan Stén. 

 

 


kaethe

Käthe (Katharina) Luther förde den nog-grannaste dagboken över tiden i Ryssland och under flykten, hon skrev flera gånger i veckan. Hon var född 1885 som sjätte av åtta barn. Sex av syskonen nådde vuxen ålder. Hennes intresse var främst konst, och hon verkade på 1930-talet som teckningslärare i Ekenäs. Här porträtterad i Novorossijsk av brodern Erich.

mary for webb

Mary Luther var född Lieven   i Riga 1881. Hon verkade som lärare i Dorpat (Tartu) då hon träffade Erich Luther, och de gifte sig där 1908. Bilden är från Dorpat. Hon skrev en berättelse om flykten från Novorossijsk ungefär ett år efter ankomsten till Finland.

erich och webb

Erich Luther, född 1881 i Helsingfors och jobbade hela sitt liv som ingenjör, först i Ryssland och sedan i Finland. Han var också en kunnig amatörfotograf och har lämnat efter sig bland annat färgbilder från Novorossijsk. Han kompletterade på 1950-talet sin hustru Marys skildring av flykten från Novorossijsk. Här  ses  han  år  1953  med  barnbarnet Mathias L .