Tisdagen den 20 april 1920. Erich har begått brottet att tala om biffar och kotletter och nu får man ingen ro. Snart är det den ena eller den andra som talar om läckra rätter, det börjar vattnas i munnen och man blir ännu hungrigare.

I dag har skräcken och oron för tältlivet blivit ännu större. En petition skall inlämnas med den enträgna önskan att vi inte här sätts i land utan istället i Konstantinopel eller någon annanstans där omständigheterna är bättre än här och varifrån man kan komma vidare.

Jag är mycket orolig för barnen. I tälten blir de med säkerhet sjuka, då de fortfarande sitter i mörka rum och först nyligen blivit feberfria. Ja Edmund hade ännu i dag hög feber och öronvärk. I lasarettet dör så fruktansvärt många barn. I går begrovs fyra, i dag fem.

Det sägs att Wrangel har intagit Tariupol. Det hör man naturligtvis inte genom engelsmännen, som lämnar oss helt ovetande alla politiska skeenden. Det måste ske något speciellt i världen. Till slut börjar nu tyskarna verkligen att tillsammans med de frivilliga kämpa mot bolsjevikerna.

Ryktena som Käthe Luther refererar verkar inte ha haft någon verklighetsbakgrund och var mera ett utslag av önsketänkande vad den tyska insatsen beträffar. En stad som heter Tariupol går inte att hitta, däremot nog och Tavripol eller Mariupol, men så långt kom Wrangel inte mera efter reträtten som varat sedan slutet av 1919.