Idag, skriver Käthe Luther i sin dagbok söndagen den 18 april 1920, splittrades vårt lilla musikaliska sällskap. Hon har inte berättat om det musikaliska sällskapet tidigare men det framgår att de sjungit vackra gamla ryska sånger tillsammans med de närmaste grannarna i lastrummet, gamla som unga.
Svägerskan Mary är igen den som målar känslosammast. Hennes återblick på en tidigare kväll med flyktingarna på s/s Braunfels:
Under en av dessa kvällar samlade sig de sångkunniga passagerarna till allsång i mörkret i den stilla lugna vårluften. Tre sånger har speciellt stannat i mitt minne. Den ofta sjungna ”Stenka Rasin” som fastän den representerar en tragedi och en mängd bittra minnen trots allt med sin mäktiga melodi är en härlig rysk hymn. Den gripande ”Kolj slavёn Zar nebes v’Sionie” (Hur god är den himmelska tsaren i Sion) och ”Ich bete an die Macht der Liebe” Jag tillber kärlekens kraft”.
Det påminner mig om den sista gång jag hört den hymnen sjungen av tusentals röster kvällen före den olyckliga ”dezant na Trapezunt” [landstigningen i Trabzon, en turkisk kuststad som ryssarna ockuperade 17 april 1916] då manskapen på 20 örlogsfartyg och soldaterna som slagit läger längs Novorossijskbuktens stränder sjöng den i skymningen. Det var ett ögonblick som för tusentals andra var ännu mera betydelsefullt än för oss.
Men åter till den 18 april 1920. Käthe har varit tillsammans med en annan kvinna och hennes barn varit i land på Lemnos, målat, promenerat, samlat vackra stenar för barnen och solat sig. Hon har också via människor på utflykt från fartyget Brünn skickat ett brev till fru Mühlenthal och föreslagit att de träffas i morgon på ön.
Erich har haft mycket att göra, noterar hon. I morgon skall han igen föra i land en tyfusdrabbad från lastrum B.
Han har för övrigt nu flyttat ut från lastrummet och sover ute på isoleringsdäcket. Han står inte ut med den dåliga luften under däck, skriver Käthe. Och Mary:
Tack vare att Erich rätt snart lämnade lastrummet och flyttade ut på däck kunde han nästan hela tiden hålla sig fri från ohyra. Där uppe byggde han på en avsats vid isolationssjukhuset en alldeles dräglig sovplats som han med flera överlappande täcken skyddade mot regn och blåst.
Nätterna nere i lastrummet var hemska, och om man inte var så utmattad av alla förskräckliga händelser så skulle man väl inte ha sovit alls. Luften var kvävande, för fönsterventilerna var stängda på grund av de många sjuka, och ventilationsrören som skulle föra in luft från däck stoppades hermetiskt till av ängsliga mödrar och känsliga fruntimmer så fort det blev mörkt.
Och fastän luften redan var dålig nog så rökte olika unga människor, speciellt damer, oupphörligen trots att det var strängt förbjudet att röka i lastrummet. Redan tidigt på kvällen började då den så kallade lastrumshostan, som med kortare eller längre pauser sedan fortsatte hela natten.
