Det är inte lätt att vara läkare bland tusentals flyktingar. Käthe Luthers dagbok den 15 april 1920 illustrerar vad det innebär att läkaryrket är ett kall vilket skiljer det från många andra välbetalda jobb:
En fruktansvärt sorglig händelse har inträffat på Braunfels. En kvinnas tre barn insjuknade det ena efter det andra. En dotter stannade på fartyget, en son fördes till lasarettet och den andra sonen lades i pråmen. Trots att flickan blev allt sjukare och mamman gång på gång bad läkaren komma så visade han sig inte.
Till slut bad man vår engelska läkare härifrån. Men då var det redan för sent. Flickan dog om en stund av hjärnhinneinflammation. Mamman var alldeles förlamad och bedövad av smärta och förtvivlan. Hon tänkte bara på att orka leva för sina söner och se till dem, annars hade hon helst kastat sig i havet.
Men i dag kommer nyheten att också en av sönerna har dött av hjärnhinneinflammation.
Som om inte det vore upprörande nog: Nu har någon bett just den försumliga läkaren från Braunfels att ta över på Rio Negro. Nyheten väcker stor uppståndelse på Rio Negro. Men det visar sig att orsaken inte varit att man varit missnöjd med den engelska läkaren.
Käthes dagbok:
Läkaren Pin [Mary minns namnet som Finn] därifrån har försummat så mycket och visat sig vara en samvetslös, slarvig, oansvarigt lättsinnig människa att alla blev mycket upprörda och utom sig över detta förslag. I största upprördhet störade alla sig upp på däck för att opponera sig och be den engelska läkaren trots allt stanna kvar.
På kvällen valdes en delegation från de olika lastrummen, i den ingick bland andra Erich, för att tala med läkaren. Denne var då själv så upprörd att han knappt kunde tala, men förklarade att han var helt överlupen av arbete. Det fanns inte heller resurser att göra det som de sjuka nödvändigtvis behöver.
Men han gick med på att inte helt dra sig tillbaka utan hjälpa till enligt behov. Men en annan läkare vill han ha att överta huvudansvaret.
Det är väl ett faktum att det inga möjligheter finns att här ge alla den hjälp de behöver, eftersom man inte har plats och andra medel.
/…./ Det heter att karantänen är över om tio dagar. Men nu börjar man oroa sig för just det som man tidigare längtat efter, att gå i land. På flera sätt kan det bli svårare där. Tälten är mycket små, nätterna blir fuktiga och kalla och regniga dagar blir svåra att uthärda och kommer att förorsaka mycket sjukdom. Om vi bara fick gå från detta fartyg direkt till ett annat och åka till Konstantinopel och sedan vidare.
