Enligt folktron är tyskar ett speciellt ordningsälskande och renligt folk. Vår tyskättade flyktingfamilj ombord på s/s Rio Negro har dock funnit att britter, åtminstone brittiska officerare, kan vara minst lika noggranna med protokollet. Det avspeglas i dagordningen ombord på fartyget, som för närvarande är på väg – ingenstans, utan ligger för ankar ett stenkast ifrån stranden vid grekiska Lemnos.

Det är måndagen den 5 april 1920, enligt den gregorianska kalendern ("nya stilen") annandag påsk, men flyktingarna från Ryssland lever enligt den gamla, julianska. Deras påsk låter ännu vänta på sig. Under tiden gäller följande (ur Käthe Luthers dagbok):

Man stiger upp ungefär halv sju på morgonen och tvättar sig, d v s man får tvätta ansiktet och händerna men inte halsen och inte öronen. Det får man göra först efter klockan 12. Ungefär klockan 8 ljuder téklockan. Då får man avhämta teet i de stora spannen och dricka det med fläsk och galetter [franska bovetepannkakor eller plättar] och saft eller efter gröt.

Sedan börjar ett emsigt städande och diskande, för klockan 10 måste alla hängmattor vara undanstoppade, all disk diskad och golven fejade. Då kommer nämligen kaptenen själv och inspekterar allt. Sedan gör också fartygsläkaren sin rond och hör efter om någon är sjuk.

Strax efter klockan 10 måste alla ut ur lastrummet, förutom att en dam skall stanna kvar vid varje bord.

Omkring klockan 12 är det middag med två rätter, och klockan 5 té med ost och saft . Hängmattorna kommer upp redan klockan 8.

I kväll var det lite tvister hit och dit innan alla kunde enas om vilken hake som hörde till vilken hängmatta.

Mary har i sina minnen av maten s a s lite mera kött på benen:

Kl. 12 kallade en klocka på oss, och middagen kunde avhämtas. Som andra rätt bjöds det på malet kött med ris eller med potatis eller en äcklig gröt av galetter och malet kött, mer eller mindre färskt fårkött i en slemmig sås med grön puré. Med undantag för potatisen, som vi gärna ätit mera av, var allting småningom så motbjudande att så gott som allt överlämnades till måsarnas kantin.

Måsarna svärmade i stora skaror runt skeppet. Jag kommer helt säkert inte under hela mitt liv att glömma måsarnas entoniga skri, som hela tiden fyllde luften. Ett par gånger klagade man hos kaptenen då vi fått oätbara indiska ärter, för det mesta fastade man i stillhet.

Klockan fem fick vi åter otscheredj-te med söt kondenserad mjölk, och antingen en ostskiva per person eller 1-2 teskedar saft. Efter detta kom det inte något mer. Fram emot solnedgången var det i allmänhet mest stimulerande på däck. Människorna satt tillsammans i grupper, blickade över till den ödsliga ön som småningom blivit skirt grön.