Familjen sover en natt till utanför den vänliga generalens dörr i ett tidigare hönshus. Den bekväma tillvaron bryts tidigt på morgonen den 3 april 1920 då det som aviserades kvällen före skall förverkligas: Hälften av människorna på s/s Braunfels skall flytta över till s/s Rio Negro, som lagt sig i närheten. Det visade sig vara ett företag. Mary Luther beskriver det målande – och gripande – i sina minnen:

 

Vi måste åter packa och själva släpa vårt resegods till en pråm, som skulle föra oss till Rio Negro. Stackars Erich hade före detta ett enormt besvär med att sköta om att vårt bagage utan förluster skeppades i land på en annan pråm. Här låg nu vårt bagage i likhet med de andra passagerarnas under bar himmel /..../
I brännande solgass stod och satt vi med våra två sjuka barn på den lilla hjulångaren, som efter flera timmars väntande förde oss över till Rio Negro. Vi var trötta, uthungrade och förtvivlade.

”Lämna sakerna kvar och kom ombord för medicinsk undersökning.” Vi defilerade förbi skeppsläkaren, jag tror att vi åter visade hals och tunga. Sedan placerade vi våra barn på fördäck, medan de flesta intog sina platser i lastrummet.

Medan vi stod där uppe uppenbarade sig major Tapp, något förvirrad och uppenbarligen rörd av att se oss på nytt.

Han hade inte känt igen mig. Så gammal, eländig, smutsig och medfaren hade jag blivit under några veckor. Jag höll också på att bli nervsjuk.

Egenhändigt hjälpte oss Tapp att släpa upp sakerna och sände därtill betjäning till vår hjälp. Jag bäddade ned vår stackars Alf i skeppets akter på en hög med sammanrullade trossar.

Erich försökte under tiden få tag på skeppsläkaren, för att be honom undersöka barnen så att inte någon annan skulle bli smittad på grund av oss. Edmund hade redan helt röda ögon samt fläckar på halsen och bröstet. Läkaren undersökte dem båda och förklarade att Edmund hade mässling och skulle isoleras.

Eftersom det var överfullt på lasaretten i Lemnos, skulle han isoleras i ett litet rum på båten. Tantong erbjöd sig att flytta upp med honom, och det godkändes av läkaren. För oss och speciellt för barnen innebar detta en räddning, för om barnen förts i land och hamnat i en av barackerna där, skulle vi nog inte fått se dem alla igen.

De flesta barn med mässling dog där till följd av den oansvariga vården. På den engelska läkarens uppmaning låg barnen i barackerna i hårt drag, och behandlades med kalla avvridningar och kompresser. De flesta fick lunginflammation, många fick hjärnhinneinflammation, och de överlevande kom tillbaka i ett så eländigt skick att de blev kroniskt sjuka. Många insjuknade i andra sjukdomar och hämtade med sig scharlakansfeber och kikhosta från sjukhuset.

 

 

 

Ett nytt gammalt fartyg

rio negro

 

Fartyget Rio Negro som familjen kommer ombord på den tredje april 1920 är liksom Braunfels ett tidigare tyskt fartyg, nu ett brittiskt krigsbyte. Braunfels hade bytt ägare redan 1914, Rio Negro som var byggt 1905 har britterna tagit över först efter kriget 1919 som krigsskadestånd. Det tillhörde rederiet Hamburg Süd och gick på trafik mellan Europa och Sydamerika.

Hamburg Süd förlorade alla sina fartyg i första världskriget – och alla igen efter andra världskriget. Trots det växte det igen till ett av världens största rederier (plats 10) innan det definitivt försvann då ägarfamiljen Oetker sålde det till Maersk 2017.

Eftersom Rio Negro var byggt för långresor över Atlanten så var det faktiskt mycket bättre lämpat än Braunfels för att ta ombord flyktingar. Det fanns till och med en hel del hytter.

För hundra år sedan levde man medveten om  smittsamma sjukdomar på ett annat sätt än nu – dvs fram till början av 2020, inte nu mera. Rederiet Hamburg Süd skaffade sig med tanke på smitta ombord en egen ö för ett eget karantänläger utanför Sao Paulos hamn. Då blir inte fartyget liggande för att passagerarna är sjuka vid framkomsten.  kanske något att tänka på också för dagens kryssningsrederier?

 

Medan Tantong installerade sig med Edmund där uppe, och jag försökte skydda Alf så gott det gick mot den kalla kvällsblåsten där nere hade Erich ett uppträde med kapten Grand Taylor. Han var oförskämd nog att påstå att vi smittade ned skeppet med våra barn. Det fick vi höra, efter att ha gjort allt vi kunnat för att förhindra omflyttningen.

Jag var så trött och förtvivlad, att jag inte märkte hur jag oavbrutet grät. Det var som om tårarna rann från ögonen, utan att jag kände det och utan att jag kunde hindra det. Alf hade hög feber och klagade över huvudvärk och öronvärk. Hela tiden bad han: ”Mor, ge mig ett ägg, jag vill så gärna ha ett ägg!”

De engelska matroserna hade samlat sig runt oss. Vi måste ha sett eländiga ut – en hop av olycka. En frågade varför den lille grät. Jag sade att han var hungrig och bad om ett ägg, och jag kunde inte ge honom något. Jag frågade om inte någon av dem kunde sälja ett ägg. Strax kom en med två små smakliga kakbitar, som Alf genast slukade och sedan kom det hett efterlängtade ägget.

Matrosen tog ingenting betalt för det och var snabbt försvunnen. Långt senare upprepade Alf åter och åter: ”Oj, vad det engelska ägget smakade bra!”

Det blev kallt och jag måste fatta beslutet om jag skulle ta Alf ned i lastrummet. Han skulle ha förkylt sig på däck, och läkaren ville inte ta honom till isoleringssjukhuset så länge det inte fanns tydliga utslag.

Erich bar honom ned för de två branta trapporna. Vi kom för sent, och fann endast med mycken möda en plats. Djupt nere i det nedre lastrummet tog vi ett bord i besittning. Det fanns två lastrum ovanför varandra. Via två branta trappor kom man till däcket. Båda lastrummen erbjöd 200 personer plats vid bord samt 160 sovplatser.

På kvällen hängde man hängmattor, tätt intill varandra i långa rader, ungefär åtta stycken ovanför varje bord.. Varje bord var beräknat för tio personer. Varje bordsgemenskap fick ett stort plåtfat för gröt, kött o.s.v. och ett litet ovalt plåtämbar för att hämta te eller soppa med. Dessutom skulle emaljservisen från middagen diskas i detta plåtfat. Var och en fick en djup och en flat tallrik, en aluminiumsked, samt gaffel och kniv av järn.

(från tyska av Birgitta Geust)

     

 

De viktigaste källorna

  • Reise-Tagebuch 1919–1920, K. Luther, opublicerad dagbok från 6/19.11.1919 till 29.5/11.6.1920 (juliansk/gregorianskt datum)
  • Unsere Reise. Mary och Erich Luthers redogörelse för familjens flykt från Novorossijsk 1920, delvis i översättning till svenska av Birgitta Geust. Opublicerad.
  • Käthes Lebens Schicksal. Opublicerad minnesskrift av systern Bärbi Luther.
  • Gone to Russia to fight. The RAF in South Russia 1918-1920. John T Smith 2013. Amberley Publishing.
  • From Dublin to South Russia & Return Journey. Anatomy of a Soldiers Journey. Blogg av Clare Scott på southrussiadiary.wordpress.com, läst 2020.
  • Chirchill's Secret war with Lenin. British and Commonwealth Military Intervention in the Russian Civil War, 1918-1920. Damien Wright 2017.
  • The British Intervention in South Russia 1918-1920. Doktorsavhandling vid Helsingfors universitet av Lauri Kopisto 2011.
  • Erich Luther 1881-1965. Värnpliktsstrejkaren som moderniserade en rysk cementfabrik vid Svarta havet. En balttysk-finlandssvensk familjekrönika. Av Carl-Fredrik Geust. Ingår i boken Framtidsbyggare. Finlandssvenska tekniker 6, utgiven i Vasa 2007 med stöd av Tekniska föreningen i Finland TFIF, red Johan Stén. 

 

 


kaethe

Käthe (Katharina) Luther förde den nog-grannaste dagboken över tiden i Ryssland och under flykten, hon skrev flera gånger i veckan. Hon var född 1885 som sjätte av åtta barn. Sex av syskonen nådde vuxen ålder. Hennes intresse var främst konst, och hon verkade på 1930-talet som teckningslärare i Ekenäs. Här porträtterad i Novorossijsk av brodern Erich.

mary for webb

Mary Luther var född Lieven   i Riga 1881. Hon verkade som lärare i Dorpat (Tartu) då hon träffade Erich Luther, och de gifte sig där 1908. Bilden är från Dorpat. Hon skrev en berättelse om flykten från Novorossijsk ungefär ett år efter ankomsten till Finland.

erich och webb

Erich Luther, född 1881 i Helsingfors och jobbade hela sitt liv som ingenjör, först i Ryssland och sedan i Finland. Han var också en kunnig amatörfotograf och har lämnat efter sig bland annat färgbilder från Novorossijsk. Han kompletterade på 1950-talet sin hustru Marys skildring av flykten från Novorossijsk. Här  ses  han  år  1953  med  barnbarnet Mathias L .