Fartyget Braunfels söker sig under lördagen den 27 mars 1920 stötvis söderut över Egeiska havet. När man kommit ut ur Dardanellerna stannar det tydligen ett tag medan man överväger resmålet. Sedan åker det sakta mot sydväst, förbi Samotraki som får både Käthe och Mary att tänka på antikens gudasagor och historielektionerna i skolan.

Vädret har blivit varmare och det gör gott. Käthe:

Det har blivit klart livligare ombord sedan det blev varmt och soligt. Det tvättas kläder, görs toalett, sminkas och pudras. På kvällen och in på natten hör man skratt, schackrande och ett vandrande av och an. Hur länge skall vi ännu vara fångar här? Man ryser då man tänker på hur länge det ännu kan vara. Än så länge har det ju gått att sova ute, men vad händer sedan om någon blir riktigt sjuk? Och om det ännu blir kallt? Och regnar? Alla barnen är redan förkylda. Nätterna och speciellt morgnarna är verkligt kyliga. Vi har redan levt tio dagar under bar himmel och har minst 3-4 ännu framför oss.

Destinationen klarnar småningom: Ön Lemnos. Enligt Mary har fartygets kapten först under resan fått reda på att Cypern vägrar

Åter satte sig fartyget i rörelse, och framför oss låg en öde ö, ovanför vilken ett smalt grönt skimmer började breda ut sig. Vid kusten enbart stenar, rullstenar, klippor samt en torftig gräs- och lövvegetation.

Svarta baracker. Blanka engelska motorbåtar, skinande blanka, uppsträckta engelska officerare i vita skor och vita handskar, blåa matroser med svajande byxor.

Nu och då lade en pråm till. Den hämtade proviant, stora balar som lyftes upp med skeppets lyftkran, ett helt berg med grön lök, skämd spenat, potatis, fat med saltat kött, som delvis var förfaret. Detta kött gav oss anledning att tro att engelska får enbart bestod av huvuden, av vilka det förmodligen fanns en otrolig mängd, medan fram – och speciellt bakdelar inte var möjliga att förmedla till oss.

Maten skulle tillredas – alla ville äta men ingen ville kocka, med undantag för några kolossalt överviktiga generaler, som med speciell förväntan omringade de rykande fältköken. Deras njanjas (barnsköterskor) hanterade med slevar och naturinstrument soppkittlarna. Man såg någon enstaka burschuj (tjänare) ägna sig åt denna arbetsdryga och otacksamma uppgift.

 Det lider mot kväll denna första dag i karantän utanför Lemnos huvudstad Mudros. Käthe berättar att Erich och hon väntar på att få göra en utflykt i land och se sig om, här skall det vara möjligt. Men någon vidarefärd härifrån kan det inte bli, utan de måste tillbaka till Konstantinopel.