Det är mitt i natten då s/s Braunfels fyrcylindriga ångmaskin tuffar igång och fartyget vänder sin svarta stäv söderut.

Nästa morgon den 27 mars 1920 skriver Käthe Luther i sin dagbok redan vid lunchtid.

[Gårdagskvällen] var kostlig, klart månsken och ett spegelblankt hav. Stambul med den gamla Sofia såg mycket idyllisk ut. Fartyget satte sig i rörelse och då väntade vi med stor spänning på när vi skulle ta i land, eftersom Tysia bara ligger 20 verst [ungefär en kilometer] härifrån. Men sedan blev det klart för mig att vi ändå var på väg mot Cypern, eller vem vet vart, och den tanken var inte alldeles rogivande eller bra att somna till.

Soluppgången på Marmarasjön var härlig. Jag kunde ändå inte riktigt njuta v den. Ovissheten om framtiden tynger. Lite senare då vi kom till början av Dardanellerna steg vi med Erich upp på akterdäck, beväpnade med kimare och karta. Därifrån hade vi god utsikt över vardera stranden.

Det var en mycket intressant genomfart. Bägge stränder är märkvärdigt öde, antagligen har de ödelagts först under kriget. Vi åkte förbi många helt sönderskjutna byar. De gamla starka fästningarna och talrika små klungor av hus med cypresser och pinjeträd.

Dardanellerna är ett smalt och långt sund, lika strategiskt som Bosporen. Förklaringen till förstörelsen som kan ses längs stränderna 1920 är att det är fyra år sedan slutet på det nio månader långa och blodiga ”slaget vid Gallipoli” mellan å ena sidan britter och fransmän och en brokig skara med dem allierade, och å andra sidan turkar som understödda av tyskarna försvarade sitt sund.

De allierades försök att ockupera sundet 1915-1916 var i hög grad inspirerat av Winston Churchill, då marinminister, och då det misslyckades fick han avgå. Men bara några år senare var han alltså åter minister och engagerade sig för det vita fälttåget i Ryssland, vilket också slutade i fiasko.

S/s Braunfels kör långsamt genom Dardanellerna, där minor fortfarande driver omkring.

Mary Luther konstaterar att historieintresset breder ut sig på fartyget:

Erich var en eftersökt person med sin kikare. Gammal och ung, herrar och damer, kadetter och generaler kom och sökte kikaren eller skickade någon efter den, så att vi slutligen kom på idén att beklagande svara ”beundrarna”:

”Den gamle generalen har den”.

Tro mig eller ej – där var den mer i säkert förvar, än då den ständigt gick från hand till hand. Även kartan som vi tagit med oss, som ständigt lånats, och som Erich sökte med smärta, gick samma öde till mötes. Den limmades ihop och rustades upp, och kunde tack vare denna pietetsfulla behandling föras konserverad till Finland.