Söndagen den 21 mars 1920:

På lördagskvällen hade det alltså börjat blåsa. Mary kan fortfarande ett år senare komma ihåg händelserna. Hur vågorna blev högre, hur de inte fick plats i lastrummet utan fick barnen under tak först mitt i natten .

Söndagen är Käthes födelsedag – hon fyller 35 – och när hon återhämtat sig lite från stormen har hon händerna fulla och hinner inte öppna sin dagbok före måndagen.

Så här skriver hon:

Åh, vilken resa det var, den där natten och förmiddagen innan vi åkte in i Bosporen. Omkring klockan 1 [lördag eftermiddag] förkunnades det att det väntades en storm klockan tre. Inte trevligt. Vi stuvade i alla fall ihop våra saker så väl som möjligt och förde några småsaker i säkerhet. Klockan blev 3 och 4 och 6 och havet var fortfarande ganska lugnt.

Men knappt hade vi lagt barnen för natten och också själva lagt oss så brakade det lös. Vinden blev allt starkare och vågorna allt större. Erich och Mary steg upp igen medan Tantong och jag låg kvar med barnen medan vi redan hade angenäma förkänningar.

Snart skakade fartyget så kraftigt att alla saker satte sig i rörelse och det var ett väldigt brak vid varje stor våg. Vattnet sprutade ofta över halva fartyget, så att det nätt och jämnt inte nådde oss. Det hade också börjat regna och vinden var svinkall.

Mitt i natten tog Erich barnen, det ena efter det andra och förde dem med stor möda över det gungande däcket till en liten torr plats bredvid pannrummet som han hittat. En snäll gammal general hade gett dem sin plats.

Alla som hörde om det var upprörda att barnen hade sovit ute i den stormen. Erich och Mary var alldeles utmattade och nedkylda av ansträngningen.

Märkligt nog och lyckligt nog blev barnen inte alls sjösjuka. Fastmer tvärtom var stämningen på topp. Med klingande stämmor sjöng de, framför allt Edmund [yngst, 3 år], den ena sången efter den andra. Men när Ursula och Tyra sjöng ”Hänschen klein” blev han misslynt och sa ”det är min sång, den får ni inte sjunga”.

– Varför inte?

– Det är min sång, den vill jag sälja.

Då Edmund hörde att Tantong var sjösjuk sa han högst medlidsamt:

– Tantong är så sjuk och gråter ändå inte. Duktiga kvinna.

På morgonen gick jag upp till barnen och satt med de tre mindre pojkarna. De bad hela tiden om något att äta och satte i sig det ena kexet efter det andra [ur de brittiska officerarnas skafferi, ett tack för familjens gästfrihet].

Fred [nästyngst, fem år] klagade emellanåt över magsmärtor, spydde lite och åt sedan lugnt vidare.

Jag måste emellanåt offra åt Neptunus .

Det gungade ordentligt ännu på morgonen och förmiddagen, men sedan kom den trösterika nyheten att vi omkring klockan 12 skulle fara in genom Bosporen. Erich kom upp och meddelade land i sikte. Då var med en gång allt det tunga glömt.

Det gällde för Käthe, men inte för Mary, kan vi läsa i hennes skildring:

Då började Käthe och Tantong igen leva upp. Fulla av spänning försökte de snart se och prägla in i minnet den allt mer underbara och sagolika bild som stranden erbjöd. Trädgårdar och palats i mestadels helt orientalisk stil gled nära förbi. Jag måste medge att jag var blind för hela härligheten. Nattens fasor hade gjort mig helt oförmögen att njuta av någonting och oron för framtiden lade sig också förlamande  över varje glad känsla. 

Det var klart att vi skulle hållas kvar i karantän i Konstantinopel. Vi visste att s/s Hannover som Obolenskys rest med hade hållits sju dagar i karantän. Och vi, vi hade redan både scharlakansfeber och tyfus ombord. Det sades ha förekommit flera fall av tyfus.

Käthe hör på söndagen ett rykte om att fartyget skall hållas 14 dagar i karantän. Ingen trevlig tanke eftersom familjen fortfarande skall sova under bar himmel, tänker hon.

     

 

De viktigaste källorna

  • Reise-Tagebuch 1919–1920, K. Luther, opublicerad dagbok från 6/19.11.1919 till 29.5/11.6.1920 (juliansk/gregorianskt datum)
  • Unsere Reise. Mary och Erich Luthers redogörelse för familjens flykt från Novorossijsk 1920, delvis i översättning till svenska av Birgitta Geust. Opublicerad.
  • Käthes Lebens Schicksal. Opublicerad minnesskrift av systern Bärbi Luther.
  • Gone to Russia to fight. The RAF in South Russia 1918-1920. John T Smith 2013. Amberley Publishing.
  • From Dublin to South Russia & Return Journey. Anatomy of a Soldiers Journey. Blogg av Clare Scott på southrussiadiary.wordpress.com, läst 2020.
  • Chirchill's Secret war with Lenin. British and Commonwealth Military Intervention in the Russian Civil War, 1918-1920. Damien Wright 2017.
  • The British Intervention in South Russia 1918-1920. Doktorsavhandling vid Helsingfors universitet av Lauri Kopisto 2011.
  • Erich Luther 1881-1965. Värnpliktsstrejkaren som moderniserade en rysk cementfabrik vid Svarta havet. En balttysk-finlandssvensk familjekrönika. Av Carl-Fredrik Geust. Ingår i boken Framtidsbyggare. Finlandssvenska tekniker 6, utgiven i Vasa 2007 med stöd av Tekniska föreningen i Finland TFIF, red Johan Stén. 

 

 


kaethe

Käthe (Katharina) Luther förde den nog-grannaste dagboken över tiden i Ryssland och under flykten, hon skrev flera gånger i veckan. Hon var född 1885 som sjätte av åtta barn. Sex av syskonen nådde vuxen ålder. Hennes intresse var främst konst, och hon verkade på 1930-talet som teckningslärare i Ekenäs. Här porträtterad i Novorossijsk av brodern Erich.

mary for webb

Mary Luther var född Lieven   i Riga 1881. Hon verkade som lärare i Dorpat (Tartu) då hon träffade Erich Luther, och de gifte sig där 1908. Bilden är från Dorpat. Hon skrev en berättelse om flykten från Novorossijsk ungefär ett år efter ankomsten till Finland.

erich och webb

Erich Luther, född 1881 i Helsingfors och jobbade hela sitt liv som ingenjör, först i Ryssland och sedan i Finland. Han var också en kunnig amatörfotograf och har lämnat efter sig bland annat färgbilder från Novorossijsk. Han kompletterade på 1950-talet sin hustru Marys skildring av flykten från Novorossijsk. Här  ses  han  år  1953  med  barnbarnet Mathias L .