Onsdagen den 17 mars 1920.  Käthe skriver: 

Nmor och barnu verkar det avgjort att vi åker på fredag, alltså i övermorgon. [Fartyget] Braunfels går till Cypern och skall sätta iland oss i Konstantinopel. Om vi måste stanna där en tid skall vi bo på Prinsöarna, eftersom det är mycket dyrt att bo i själva Konstantinopel. Förhoppningsvis tar ett skandnaviskt fartyg med oss därifrån till Sverige. Annars har vi också rätt att åka med ett engelskt fartyg till England och därifrån vidare till Finland.


Det har säkert varit oerhört svårt för Erich och Mary att fatta beslutet. Ännu i morse såg det mera förtvivlat ut än någonsin. Mary hade inte sovit på hela natten och Tantong och jag fruktade för det värsta beträffande henne. /..../ Beslutet att skilja sig från hemmet och från alla här är så overhört svårt för henne att vi oroas för att hon blir galen när fartyget kommer. Erich däremot orkar inte mera vara här, utan arbete, med så lite pengr kvar att han inte kan försörja sin familj och hela tiden med fabrikens förfall och undergång för ögonen. /..../ Tantong och jag ville hittills stanna och avvakta. Men nu tror jag att det inte mera lönar sig och man gör bara slut på sina sista nerver och krafter. 

Mary själv skriver ett år senare: 

De här sista dagarnas händelser är som bortputsade ur mitt minne. Stanna eller åka? Ända till den sista kvällen kunde vi inte besluta oss. Allt förbereddes men alltid med baktanken: kanske vi ändå stannar. Tanken på att anförtro sig åt engelsmännen var hemsk för mig – och för Erich var det fruktansvärt svårt att prisge frukterna av sitt arbete under många år, att åka med oss alla i en oviss och kanske eländig framtid – att lämna fabriken som han offrat så mycket för och som i så hög grad var hans liv. 

Käthe och Tantong tänkte på Mary. Mary tänkte på Erich. Erich tänkte på barnen och Mary. Förhoppningsvis tänkte någon på Tantong. 

Det finns skildringar av kaos i staden vid den här tidpunkten men familjen Luthers dagböcker och minnen avslöjar inte sådant, också om stämningen var spänd. I början av februari skriver Käthe att det finns 40 000 människor på järnvägsstationen och hundra har frusit ihjäl. Vid ett annat tillfälle skriver hon om en bekant som inte lyckas resa ut eftersom det inte mera går några tåg.

Överhuvudtaget var järnvägen det viktigaste transportmedlet både för militärer och civila. Ett järnvägskrig, kallar historikern Lauri Kopisto det. Först var det bolsjevikerna som använde järnvägarna för att snabbt nå ut till motståndsfickor runt omkring det stora landet. 1919-1920 använde just Denikins vita styrkor järnvägarna för sina truppförflyttningar, också offensiver in på fientligt område. Men på det sättet fick man kontroll bara över stationssamhällena, medan all slags partisaner strövade omkring på landsbygden längre bort. 

Och när det vita sammanbrottet kom i slutet av 1919 drog sig ryska vita officerare ur på sitt eget sätt – med egna tåg fyllda med plundringsgods. Britterna som hade föresatt sig att inte strida men se till att deras enorma arsenaler kom dit där Frivilligarmén behövde dem fann att det inte fanns tillräckligt med godsvagnar kvar för transporterna. Eller att loket försvunnit då tåget var lastat. Eller att lokbesättningarna försvunnit. 

Novorossijsk kunde nås med större styrka landvägen bara genom en ravin där det löpte en landsväg och en järnväg. Det gjorde det möjligt att för några dagar hejda det röda avancemanget med hjälp av kanoneld från örlogsfartyg. Men från staden kom man bara ut sjövägen. Kopisto skriver att britterna ansåg att det hade varit ganska lätt att med en liten styrka stoppa allt avancemang genom ravinen, men att Denikin inte ville offra sina sista veteraner ur Frivilligarmén, som han hoppades kunna omgruppera på Krim. 

På onsdagskvällen hjälps Käthe och fru Stenroos åt att diska. I matsalen sitter de brittiska officerarna och tar sig ett glas tillsammans. Käthe Överstelöjtnant Bingham går igenom och köket och säger några hövliga ord, på tyska som var ett av de elva språk han kunde, sedan hörs han falla in i diskussionen i matsalen.

Hans kolleger tycker han ser spänd och sliten ut. . blandat tag

 

Järnvägar användes inte bara för krig och för tunga transporter av till exempel sandsten till fabriken utan också för ... familjen Luthers utflykter. Här i ett "blandat tåg" omkring 1910 en av Erichs systrar på sista bänken på väg ner mot fabriken. Framför henne sitter bromskarlen. Bilden ger också en god uppfattning om hur branta sluttningarna kring Novorossijsk är. 

     

 

De viktigaste källorna

  • Reise-Tagebuch 1919–1920, K. Luther, opublicerad dagbok från 6/19.11.1919 till 29.5/11.6.1920 (juliansk/gregorianskt datum)
  • Unsere Reise. Mary och Erich Luthers redogörelse för familjens flykt från Novorossijsk 1920, delvis i översättning till svenska av Birgitta Geust. Opublicerad.
  • Käthes Lebens Schicksal. Opublicerad minnesskrift av systern Bärbi Luther.
  • Gone to Russia to fight. The RAF in South Russia 1918-1920. John T Smith 2013. Amberley Publishing.
  • From Dublin to South Russia & Return Journey. Anatomy of a Soldiers Journey. Blogg av Clare Scott på southrussiadiary.wordpress.com, läst 2020.
  • Chirchill's Secret war with Lenin. British and Commonwealth Military Intervention in the Russian Civil War, 1918-1920. Damien Wright 2017.
  • The British Intervention in South Russia 1918-1920. Doktorsavhandling vid Helsingfors universitet av Lauri Kopisto 2011.
  • Erich Luther 1881-1965. Värnpliktsstrejkaren som moderniserade en rysk cementfabrik vid Svarta havet. En balttysk-finlandssvensk familjekrönika. Av Carl-Fredrik Geust. Ingår i boken Framtidsbyggare. Finlandssvenska tekniker 6, utgiven i Vasa 2007 med stöd av Tekniska föreningen i Finland TFIF, red Johan Stén. 

 

 


kaethe

Käthe (Katharina) Luther förde den nog-grannaste dagboken över tiden i Ryssland och under flykten, hon skrev flera gånger i veckan. Hon var född 1885 som sjätte av åtta barn. Sex av syskonen nådde vuxen ålder. Hennes intresse var främst konst, och hon verkade på 1930-talet som teckningslärare i Ekenäs. Här porträtterad i Novorossijsk av brodern Erich.

mary for webb

Mary Luther var född Lieven   i Riga 1881. Hon verkade som lärare i Dorpat (Tartu) då hon träffade Erich Luther, och de gifte sig där 1908. Bilden är från Dorpat. Hon skrev en berättelse om flykten från Novorossijsk ungefär ett år efter ankomsten till Finland.

erich och webb

Erich Luther, född 1881 i Helsingfors och jobbade hela sitt liv som ingenjör, först i Ryssland och sedan i Finland. Han var också en kunnig amatörfotograf och har lämnat efter sig bland annat färgbilder från Novorossijsk. Han kompletterade på 1950-talet sin hustru Marys skildring av flykten från Novorossijsk. Här  ses  han  år  1953  med  barnbarnet Mathias L .