Den här bloggen har handlat om två saker: Kriget i Sydryssland, och min farfar Erich Luthers flykt undan det tillsammans med sin familj. 

Vardera händelsen hade djupgående effekter inom sitt verkningsområde.

Hur gick det sedan, frågar förhoppningsvis den intresserade läsaren.

Bloggskrivaren sitter ju med facit på hand.

Kriget:

– Den 27 juni 1920 togs de sista brittiska frivilliga bort från Krim. Det måste ske med list, eftersom man befarade att de inte annars skulle lyda order. Militärerna förespeglades att de skulle delta i en konferens i Sevastopol. När de kom dit uppmanades de att lämna sina vapen ifrån sig. Därefter uppenbarade sig brittisk beväpnad militärpolis som kommenderade dem direkt upp på ett fartyg (källa Lauri Kopistos doktorsavhandling)

- Pjotr Wrangels ryska armé fortsatte striden ända till november. Då lämnade också den Krim och seglade på en stor och brokig armada till Konstantinopel och vidare ut i Medelhavet. Tiotals tusen kom till Lemnos .

- Cementfabriken i Novorossijsk kom småningom igång igen under namnet Proletarian, och den producerar cement i den dag som är. Sovjetförfattaren Fjodor Gladkov skrev 1925 den kända romanen Cement om det. Romanen är veterligen inte översatt till svenska men nog till finska (Sementti).

I dess intrig ingår att den revolutionära huvudpersonen, en fiktiv tidigare svarvare vid fabriken som återvänder till Novorossijsk med de röda 1920 inte utkräver sin rättmätiga hämnd på fabrikens tekniska direktör som stannat kvar, utan istället med en blandning av hot och ädelmod får den tekniska direktören att samarbeta för att få fabriken i skick igen.

Den tekniska direktören i boken heter Kleist och mycket pekar på Erich Luther, men Erich menade själv att det var en annan av direktörerna som avsågs. Boken ansåg han (säkert med rätta) vara propagandistisk och verklighetsfrämmande. Han läste den på ryska och lade till kritiska kommentarer i marginalerna.

Familjen:

- Erich Luther var ju fortfarande arbetslös då han steg av tåget i Helsingfors den 13 juni 1920. Två dagar senare fick han ett intyg på sitt arbete vid cementföretaget i Novorossijsk, som upphört att existera. Men tre dagar

senare hade han tack vare en släkting (och naturligtvis sin tekniska utbildning och erfarenhet) ett nytt jobb som chef för gjuteriverksamheten vid Strömbergs fabrik i Esbo. Till jobbet hörde en tjänstevilla i Sockenbacka, vilket han och familjen speciellt uppskattade.

Erich kom senare att delta i ledningen av tegelbruket Rauhaniemi i Janakkala som ägdes av Erich och hans sysnkon (teknisk chef från 1926, vd 1947-1955).

- De fem barnen växte alla upp och blev yrkesverksamma i Finland. Ursula och Tyra blev lärare, förblev ogifta och bodde tidvis tillsammans i Helsingfors. Alf blev ingenjör och jobbade som teknisk chef på Rauhaniemi fram till sin död. Edmund blev diplomekonom och jobbade vid Helsingfors Telefonförening, men blev kanske mera känd för sitt engagemang inom scoutrörelse och kyrka. Fred blev kemist och den enda som slog sig ner utanför Nyland då han 1947 fick arbete på Ahlströms fabriker i Kauttua, ett jobb han behöll till pensioneringen 1980. Han avled 2001 i Jakobstad, som den sista av de fem syskonen.

- Käthe Luther blev lärare i konst vid lärarseminariet Ekenäs där hon verkade fram till sin död i cancer 1935.

- Alexandra ”Tantong” Ohsoling var hemma från Lettland och torde ha återvänt dit en tid efter flykten från Novorossijsk. Det finns ett julkort från Sockenbacka där hon står med bland undertecknarna vid sidan om resten av familjen så hon bodde med dem åtminstone den julen.

- Mary Luther tog flykten från Novorossijsk var allra hårdast. Hon kom till Finland som var hennes hemland bara via giftermål, kunde inte landets språk och hittade inte någon yrkesroll. Före flytten till Novorossijsk hade hon jobbat som lärare i Dorpat ("Baltikums Heidelberg"). Hon blev uppenbart deprimerad. I juni 1933 omkom hon då hon blev påkörd på väg över gatan vid Södra kajen 10.

- Ett par år efter Marys död gifte Erich Luther om sig med Elna f Berger och fick ännu år 1938 sonen Bo som också blev diplomingenjör, och när detta skrivs bor i Esbo. Erich Luther avled 1965 i Helsingfors 83 år gammal.

Alla Erichs fyra söner bildade familj och fick barn, vid det här laget finns också flera barnbarnsbarn. De flesta bor i Finland.

 * * *

Birgitta Geust, dotter till Edmund, har i en minnesbok om sin far skrivit att den långa och strapatsrika resan tydligen svetsade samman syskonskaran. Det var uppenbart att de fem syskonen hade en ovanligt god sammanhållning. Det blev ingen riktig jul utan (minst en) gästande faster, och farbrödernas arbete och affärer följdes med sympati och inlevelse.

Alf, Fred och Edmund deltog alla i krigen 1939-1944 och det är inte svårt att tänka sig att de såg det som en aktualisering av hotet om att kastas i havet av de röda.

Alla syskonen var också på ett eller annat sätt socialt engagerade och hade en speciell blick för människor i samhällets marginaler. De var också tämligen obekymrade om ifall de ibland av sin närmiljö själva blev betraktade som lite udda i sin närmiljö (redan släktnamnet härdar).

De bar djupt inom sig insikten att världen är större.

Och Fred, som bara hade en hund av glanspapper att roa sig med ombord på Braunfels, hade hund så länge han kunde.