Steam train, Venezia Santa Lucia

 Det kunde  vara 1920... men det är 1976. Lok av den italienska typen FS625 var vanliga redan 1920. På den här bilden från Wikimedia Commons startar tåget just från Santa Luzia-stationen i Venedig.

Triggervarning: Käthe Luthers beskrivning av tågfärden från Venedig lördagen den 29 maj 1920 kan ge känsliga sinnen resfeber och obestämd längtan långt bort. Den börjar på ett eländigt hotell invid järnvägsstationen.

Vid tretiden steg jag upp. Jag lyckades inte genast väcka Erich och fru Mühlenthal ur deras söta slummer. Men småningom fick vi också barnen vakna.

Vi packade våra få ägodelar och lommade i gryningen iväg mot järnvägsstationen. Där drack vi allra först kaffe. Sedan tog fru Mühlenthal, Tyra och jag ännu en fin promenad till kanalens ända.

Sakerna och biljetterna var ju i god tid ombesörjda och vi intog våra bekväma platser i en rymlig tredjeklasskupé ren och fin. Vi var väldigt nöjda att nu vara så här långt komna.

Omkring klockan 6 susade tåget ut ur stationshallen över den långa banvall [egentligen en bro] som förbinder Venedig med fastlandet och det härligt gröna och fruktbara Po-bäckenet.

Tågresan går överhuvudtaget inte att beskriva med ord [skriver Käthe men gör det till all lycka ändå...] Den var en lång, oändligt grann och omväxlande dröm.

Först hela morgonen i Lombardiet, som såg ut som en enda stor utmärkt skött trädgård. Fält, ängar, däremellan långa rader med vajande veteax. Tyra [9 år] menade att träden som var omgivna och övervuxna med vinrankor såg ut som dansande barn, och hon hade väl rätt.

Det fanns så oändligt mycket nytt att se, och ju längre vi kom och ju mera kuperat landskapet blev, desto vackrare. Små byar, gamla fästningar och borgar, kloster, de vackraste gamla kyrkor, härliga cypressdungar, lugnt flytande floder med små broar, allt i ett fruktbart blomstrande landskap flög förbi våra ögon.

Jag måste hela tiden upprepa för mig själv: Hur härligt är det inte att man åker hem, hur härligt är det inte att man fortfarande är på väg och ser så mycket vackert och har så mycket framför sig. Jag har väl hittills och från och med Konstantinopel medvetet njutit av resandet som en stor lyckopresent och tacksamt upptagit allt det vackra i mig. Jag glädjer mig så förskräckligt åt att komma hem, och vill ändå ännu se så mycket som möjligt före det.

Pechristener Europe laea location map.svg: McZusatz, Alexrk2, Brennerbahn, Nur die obere Hauptteil verwenden von MLu, CC BY-SA 2.0I Verona bytte vi tåg för att resa vidare mot Bozen [Bolzano]. Nu var vi redan mitt ibland bergen och de röda bergssidorna reste sig mäktiga på vardera sidan. Nere i i dalen var varje fläck mark odlad, med vin och mera vin. Tåget susade högre och högre. Snart såg vi de första snöklädda topparna.

I Bozen bytte vi ännu en gång tåg, till ett som skulle ta oss över Brennerpasset till Innsbruck. Nästan hela vägen satt jag uppe på bromsarbänken därifrån man hade utmärkt utsikt både framåt och bakåt.

I Trient åt vi en risotto och drank tyrolskt vin.

 

Brennerbanans nutida sträckning är inte olik 1920-talets. Karta från Wikimedia Commons, credits:

Pechristener Europe laea location map.svg: McZusatz, Alexrk2, Brennerbahn, Nur die obere Hauptteil verwenden von MLu, CC BY-SA 2.0

 

Flera byar som vi passerade hade fortfarande tydliga spår av kriget. Flera hus var sönderskjutna, många skadade. Man såg också spår av kraftig beskjutning på bergen. På ett ställe hade ett stort ras skett och stora klippblock täckte sluttningen och dalen.

Småningom förändrades husens karaktär då vi kom högre. Man såg bara de små herdehyddorna. De höga smala italienska stenhusen försvann. Härliga härliga gröna ängar, saftiga lövskogar och kluckande bäckar med kvarnar och alltid nya vyer mot de snöklädda topparna gav ögonfröjd utan slut.

Jo det är en modell... den bästa illustration jag hittade av en italiensk passagerarvagn med bromsarbänk, den lilla hytten som man alltså måste klättra till yttre vägen. Enligt Erich tog konduktören ner Käthe och Tyra varje gång de upptäcktes där uppe, och det var många.
Jo det är en modell... den bästa illustration jag hittade av en italiensk passagerarvagn med bromsarbänk, den lilla hytten som man alltså måste klättra till yttre vägen. Enligt Erich tog konduktören ner Käthe och Tyra varje gång de upptäcktes där uppe, och det var många.
Amerikanska Röda korset bespisar flyktingar på en italiensk järnvägsstation 1918. Bilden visar också hur italienska tredjeklassvagnar såg ut vid den tiden. Bilden är från USA:s kongressbiblioteks samlingar.

Ja det var allt egentligen så obeskrivligt vackert att jag egentligen inte borde försöka återge det i ord. Och hade man foton därifrån så skulle de inte lägga någonting till. Å, så härligt det var uppe vid Brennerpasset där det bara växte lärkträd och granar och de allra härligaste blomsterängar låg så lockande i sommarkvällens sol.

Där uppe stannade tåget en längre stund medan man kontrollerade pass och biljetter och så måste man lösa in nya passersedlar. Vi andades alla in alpluft i fulla drag. Där uppe såg de snöklädda bergen ut att vara i gripbar närhet. Långt långt nere såg man de små samhällen, stugor och bäckar som vi nyligen hade passerat.

Banan gick genom många längre och kortare tunnlar och Tyra och jag gladde oss alltid åt dem då gnistregnet från lokomotivet kom flygande. Däremellan kände jag p g a en sömnlös natt och en händelserik dag en stor trötthet. Men så dök det igen upp något nyt härligt att se, åter så vackert att man glömde allt annat. Vi satt tillsammans med Tyra där uppe och fröjdade oss utan slut.

Efter Brenner gick det kraftigt neråt. Vi hade nu tysk vagnspersonal. Det kändes genast så hemtrevligt. Det var vänliga gemytliga människor som berättade mycket om nöden i landet. Valutakursen ligger lika lågt som i Ryssland och levnadsförhållandena därefter. Den som har mycket pengar kan ju leva. Men medelklassen lider. Bara bönderna har blivit rika och har det bra.

Klockan 8 kom vi hit till Innsbruck som ligger i en dal omgiven av höga berg. Vi steg av vid hotell ”zur Sonne” och lever som bourgeoisien i tre fina rum med rena sängar utan ohyra, med tvättställ etc.

 

 

     

 

De viktigaste källorna

  • Reise-Tagebuch 1919–1920, K. Luther, opublicerad dagbok från 6/19.11.1919 till 29.5/11.6.1920 (juliansk/gregorianskt datum)
  • Unsere Reise. Mary och Erich Luthers redogörelse för familjens flykt från Novorossijsk 1920, delvis i översättning till svenska av Birgitta Geust. Opublicerad.
  • Käthes Lebens Schicksal. Opublicerad minnesskrift av systern Bärbi Luther.
  • Gone to Russia to fight. The RAF in South Russia 1918-1920. John T Smith 2013. Amberley Publishing.
  • From Dublin to South Russia & Return Journey. Anatomy of a Soldiers Journey. Blogg av Clare Scott på southrussiadiary.wordpress.com, läst 2020.
  • Chirchill's Secret war with Lenin. British and Commonwealth Military Intervention in the Russian Civil War, 1918-1920. Damien Wright 2017.
  • The British Intervention in South Russia 1918-1920. Doktorsavhandling vid Helsingfors universitet av Lauri Kopisto 2011.
  • Erich Luther 1881-1965. Värnpliktsstrejkaren som moderniserade en rysk cementfabrik vid Svarta havet. En balttysk-finlandssvensk familjekrönika. Av Carl-Fredrik Geust. Ingår i boken Framtidsbyggare. Finlandssvenska tekniker 6, utgiven i Vasa 2007 med stöd av Tekniska föreningen i Finland TFIF, red Johan Stén. 

 

 


kaethe

Käthe (Katharina) Luther förde den nog-grannaste dagboken över tiden i Ryssland och under flykten, hon skrev flera gånger i veckan. Hon var född 1885 som sjätte av åtta barn. Sex av syskonen nådde vuxen ålder. Hennes intresse var främst konst, och hon verkade på 1930-talet som teckningslärare i Ekenäs. Här porträtterad i Novorossijsk av brodern Erich.

mary for webb

Mary Luther var född Lieven   i Riga 1881. Hon verkade som lärare i Dorpat (Tartu) då hon träffade Erich Luther, och de gifte sig där 1908. Bilden är från Dorpat. Hon skrev en berättelse om flykten från Novorossijsk ungefär ett år efter ankomsten till Finland.

erich och webb

Erich Luther, född 1881 i Helsingfors och jobbade hela sitt liv som ingenjör, först i Ryssland och sedan i Finland. Han var också en kunnig amatörfotograf och har lämnat efter sig bland annat färgbilder från Novorossijsk. Han kompletterade på 1950-talet sin hustru Marys skildring av flykten från Novorossijsk. Här  ses  han  år  1953  med  barnbarnet Mathias L .