Fredagen 12 mars 1920 .
Erich Luther är fortfarande vankelmodig och ångrar sig att familjen inte åkte med det danska fartyget på måndag, berättar Käthe Luther i sin dagbok. Och vidare:
Utsikterna är dåliga här. Missionen skall bort. Bolsjevikerna sägs redan vara i Jekaterinodar [numera Krasnodar, flygvägen cirka 100 kilometer bort] och så snart engelsmännen är borta kan man säkert vänta dem hit. Då gäller det kanske att vara redo att plötsligt, på ett par timmar vara färdiga att ge sig iväg.
Fröken Georgievskaja [ en engelskkunnig ryska som bodde hos Luthers för att fungera som tolk för de brittiska officerarna] som alltid har de färskaste nyheterna för oss sa i kväll att det kan hända inom 4-5 dagar. Så det gäller att packa allt och vara redo.
/…./
Fartyget Magda går till Rumänien. Alltså är detta fartyg också slutgiltigt uteslutet för oss och det finns bara en möjlighet för oss, nämligen att byta fartyg i Konstantinopel [numera Istanbul]. Egi [ Käthes smeknamn på brodern Erich] har skrivit olika brev till den danska beskickningen i Konstantinopel med vädjanden om råd och dåd. Fröken Georgievskajas rödhåriga [ pojkvän som jobbar till sjöss] har tagit med dem idag och lovat att vidarebefordra dem.
Om samma vecka skriver Mary, som lägger in mycket mera känsla i sin berättelse, kanske lite på bekostnad av exaktheten:
Och så stod jag i kkö på Serebrjovskaja (huvudgatan) där en oändligt lång rad människor, mest damer, trängdes för att komma över papper för en utresa med fartyget Braunfels. Major Tapp och de andra stjärnorna i evakueringskommissionen stod där, skyddade av trästaket mot den flirtande kvinnligheten, för att dela ut biljetterna för resan. Vi betalade ännu den engelska konsuln för visum till Konstantinopel och England, som vi fick som finländare.
/…./
”Posljednaja Evakuatsia” [sista evakueringen] – det här utropet och nyheten om att de röda tagit Jekaterinodar fick människor att strömma till i hopar. Några färgranna damer talade om fröjderna med badlivet på Cypern (det sades att fartyget skulle gå dit). Över det hela låg skräcken för framtiden och avskedet.
Erich och Mary Luther bekymrade sig också för några andra närståendes säkerhet. En fru Mühlental som varit föreståndare för ett ungkarlshärbärge som fabriken upprätthöll skulle också ge sig iväg. Men värst var det för en fru Stenroos och hennes elvaåriga dotter Irotschka. Stenroos var själv ryska, men hennes finländska man hade försvunnit på okända vägar under handelsresa i Ryssland, och hon var husvill och utblottad kvar i Novorossijsk, nu inhyst i den lutherska våningen. Irotschka hade blivit som ett sjätte barn i familjen Luther. Hon hade varit utsvulten när hon anlänt men under veckorna i huset ätit upp sig ”på den goda engelska maten”.
I Käthes dagbok ligger det här ovärderliga pappret – tillståndet att lämna Novorossijsk med fartyget Braunfels. Det är antagligen ifyllt i etapper. Den 30 januari antecknar Käthe att major Tapp har varit i huset för att skriva upp vilka som skall resa. Men då var inte fartyget Braunfels alls aktuellt, och det förefaller som om det har skrivits in senare, antagligen just på Serebrjovskaja där Mary stått med det i handen i mitten av mars. I personlistan finns förutom Erich, Mary, Käthe och de fem barnen också barnsköterskan Alexandra Ohsoling, som familjen annars alltid kallar Tantong. Hon var hemma från Lettland och reste faktiskt med familjen. En dotter har i misstag antecknats som son. Och blanketten är ett hastverk – major Tapp har rättat de värsta slagfelen med bläck, och dessutom försökt släta över att det ju inte är frågan om anhöriga till brittiska officerare utan ansvariga människor i allmänhet. På sista raden konstateras också att det är bara till Konstantinopel som familjen får åka på regeringens bekostnad.
